märtan

Morgonen började lite annorlunda i dag. I går var det "säsongarnatt" på Acapulco och "open bar". Jag bangade så klart. Många personliga anledningar men också för att jag skulle köra minibussen till Bonifatu i dag. Det är inte kul att köra bil och halvt vara på väg in i John Blunds förtrollde värld. Even worse med gäster i bilen. Hur som helst, besökte damhuset vid sju imorse och hej och hå, där kommer gänget hem från pulcan. Man hade ju tydligen missat årets fest. Så klart. Ajsan bajsan!

Efter Acapulco sist och jag pallrade mig upp till Scandolan bestämde jag att inte köra helkväll innan lång arbetsdag. Jag hade nog inte klarat dagens fnuttiga två timmarsvandring om jag hade brutit mot den lilla regeln. Jag kände mig liksom färdig i kroppen när vi intog lunch i slutet av vandringen. Något i min kropp spökar just nu. Såå jobbig är inte den lilla turen.. Ni vet när man känner sig torr i halsen, hur mycket man än dricker så är man torr, så fungerar min hals just nu plus att jag fortfarande är allmänt seg i kroppen. Inte bra. Som tur är har jag inte någon mer fysisk aktivitet den här veckan. Busstur och Båttur :)

Johanna och Tobbe besteg Monte Cinto i dag. Så glad för deras skull och grymt avis så klart. Vill också bestiga berg som de andra barnen :) Min tur kommer snart den också, gäller bara att ta den! Johanna berättade dock att hon är glad att hon har gjort det men skulle inte göra om det. Döjobbigt tydligen. Men iofs, bestiga berg är ju inte som att äta glass direkt så det kunde man ju ha förstått. Men ändå.. Korsikas högsta berg är ändå Korsikas högsta berg...

Nu sitter jag i repan (receptionen) fram till 22. Hoppades på en lugn kväll. Tråkigast så men har ingen ork till att springa och dona en massa. Och som Gud hör bön, har hittills varit en alldeles lagom dos tillströmmning av gäster. Peppar peppar sista timmen nu!

I morgon är jag ledig fram till 13 så kikar in då..

Kram.

Gäster har åkt. Gäster har kommit. Det är lördag mina vänner. Transferdag. Min värsta hittills tror jag. Helt från ingenstans skulle det tydligen vara passkontroll. Jaha, det har det inte varit de senaste 6 månaderna?! Kastrup-flyget ska landa 30 min före Stockholm men de kommer aldrig precis i tid och den här gången rullar Arlanda-bagaget ut först. Alla från Arlanda stod ju längst bak i passkontrollkön medan de andra fick stå och vänta. Detta, plus att ca. 18 väskor hade tagits av flyget innan det lyfte från Sverige/ Danmark då det typ inte fanns plats lr något. Yaaay, sjuttonhundra PI-rapporter, missnöjda och oroliga gäster osv. osv. De landade vid tio, jag åkte i väg som sista buss halv tolv. Vissa hade då kanske väntat en timme i bussen...

Rolig start!

Men.. Gästerna var ändå på gott humör vilket jag tackar gudarna för! Jag trodde jag skulle misslyckas helt med transfern då jag bröt mönster utan dess like. Sa inte alls informationen i den ordning jag brukar. Fick ändå till det helt okej, phuuu.. Väl framme fick jag enormt beröm av ett par som tyckte jag var den bästa transferguiden de haft, av alla de 7 ggr de åkt med Langley. Kändes bra i själen med tanke på veckans start, haha..

Nu har jag ingen mer transfer i dag, Johanna kör Göteborg. Jag ska i väg och träna med Åsa senare. Haha, just det. Hennes pappa och syskon kom i dag och jag träffade på dem vid bussen och gick fram. Vi småpratade lite och i stället för att ta i hand kramade han om mig som om jag och Åsa känt varandra hela livet :)

Annars tråkigt att en gäst åkte. Sara, supertrevlig tjej som jag nog lyckats övertala att söka till Tignes i vinter. Henne tyckte vi om! :)

Lördag i dag. Veckan kommer antagligen gå riktigt långsamt... För nästa lördag är ingen vanlig lördag guide-Marthinas liv :)

Ha de fint.

Vilken underbar morgon! Här vaknar man, klär på sig sina L-kläder varefter Johanna frågar om jag ska ut och gå. "Nej, jag har ju cykel mellan 8-10" Johanna ser lite fundersam ut och säger emot mig men enligt schemat på vårt rum börjar jag åtta...

Råkar sedan kika på schemat i backoffice när jag är nere och har varit vaken ett tag att jahaja, vi hade tydligen ändrat i schemat så lilla märtan är ledig fram till sju ikväll..

Underbart! Haha..

Många gånger under åren mår man dåligt. Man tycker att den ena gången är värre än den andra då den som äger rum just nu är den man har starkast känslor och tankar kring då det är just den som är närmast nuet. Jag har svackor var och varannan dag känns det som men jag har haft två perioder i mitt liv då jag verkligen har mått otroligt dåligt.

Den första ägde rum i december förra året när jag pluggade inför mina fransktentor. All gammal prestationsångest bara vällde upp inom mig samtidigt som jag mitt i allt fick en panikattack, något jag aldrig varit med om tidigare och sen allt med mat- och personliga tankar. Då valde jag att söka hjälp för andra gången. Samtalsterapi. Fick tid hos en läkare. 14 april. Valde Korsika i stället då jag mådde relativt bra just då och inte ville missa chansen till det äventyr jag nu befinner mig i.

Den andra... den andra perioden inträffade för några dagar sen. Jag har varit rädd för mig själv dessa dagar. Allt började med att Johanna från rekryteringen var här och informerade om vintern. Jag som tvekat otroligt mycket ang. vintersäsong pga. mitt mående kände mig helt övertygad efter hennes presentation. Pratade lite med henne och berättade att jag från början helst hade velat vara hemma till januari, vilket jag fått förklarat att det skulle bli svårt. Berättade varför osv. och hon frågade om jag inte ville åka hem tidigare härifrån i stället. Missa slutet med alla underbara människor?! No way! Dagarna fortsatte och jag kände mig säker på att stanna och säker på vintern, hade t.o.m lyckats söka utan att fundera speciellt mycket. Ni visste väl att min andranamn är "velpelle"?!. Så. Plötsligt. Som alltid. Skit. Allt i mitt liv kändes fel. Jag räckte inte till. Jag var/(är) fet, fet, fet! Alla tankar och känslor malde ner mig totalt. Satte mig hos Morten. Tårarna rann. Berättade om hur jag mådde/ mår och att jag nog ville åka hem tidigare trots att jag verkligen älskar det här stället och allt vad det innebär. Han lyssnade, ville veta mer om hur jag tänkte och sa saker som: "Marthina, du är en fantastisk guide... och människa. Vi vill inte att du slutar jobba hos oss." ... "Om du vill åka hem så gör du det" .. "Huvudsaken är att du mår bra!" ... En liten parentes på allt detta är att Morten på Langley är en ängel utan vingar. Underbar person på alla sätt och vis!

Vidare bestämde vi att jag skulle fundera lite och prata med mina föräldrar.. Nu kommer det. Mitt livs jobbigaste samtal. Jag och pappa. 1h telefonsamtal. I måndags. Kände mig helt förstörd efteråt. Kroppen helt slutkörd. Kinderna våta av alla tårar. Dunkande huvud. Sanningen. Den som är så svår att själv intala sig om. Att få höra den... var nog inte beredd på det. Pappa är underbar, han sa det han skulle säga. Absolut. Men fan så jobbigt!

Så fortfarande i dag försöker jag lista ut svaren på allt som väcktes inom mig under vårt samtal.

Flyr jag om jag åker hem? Är det samma sak att kämpa här som hemma? Är det inte lättare att fly hem och kämpa hemma, trots att det inte fungerat förut? Kan jag träna utan att direkt sätta press på mig själv? Hur ska jag träna? Ångrar jag mig om jag åker hem? Ångrar jag mig om jag stannar?

Just nu orkar jag inte fundera. Dagarna går mera åt att fokusera på att göra mitt jobb. Något som vanligtvis inte är jätteavancerat men det är det den här veckan. Vill bara få lördag så jag kan få starta om med nya gäster.

Jag vet att jag kommer ångra mig enormt mycket om jag åker hem, vill ju inte åka hem! Det är inte det allt handlar om. Frågan är mera hur pass mycket sämre jag kommer må om jag stannar 1½ månad till och sen åker hem..

Detta inlägg har jag nu velat skriva sedan i måndags. Tagit tid för mig att orka sätta mig ned. Att gå runt som en zombie är jobbigt nog denna vecka. Varför jag ändå orkar skriva nu är för att jag lyckats putta undan alla tankar ett tag. För att orka dagen? Ja, antagligen.

Mycket depp i min blogg nu. Inte meningen att det skulle bli så. Får "cheer up" med bilder och andra roliga saker som händer här, för sånt händer dagligen. Faktiskt :)

Nu har jag inte skrivit på ett tag känns det som. Har funderat varje dag på att skriva, skulle nog behövt rensa luften med mig själv alla dem dagarna jag inte har skrivit.

Den här veckan har jag låtit livet rinna iväg. Bara låtit mig själv må dåligt, utan att ta tag i det riktigt. Ibland känns allt så långt bort, så ouppnåeligt. Som jag har skrivit förut, måste förstå att det taaar tid att förändras. Jag vill ha min gamla kropp tillbaka. Nu. I denna sekund. Inte om några månader...

Tankarna blir nog bara värre och värre för varje dag nu också då det börjar närma sig slutet. Snart ska man försöka trycka sig i dem gamla kläderna och visa upp sig hemma igen. "Visa upp" mig? Är det så jag ser det? Min mask kommer absolut att sättas på när jag kommer hem, om jag mår som nu. Den där masken vill jag kunna slänga och inte behöva använda igen, inte i det syftet jag använder den.

Många funderingar om vintern snurrar i huvudet. Ska jag åka vinter eller inte? Jag vill det så Otroligt mycket. Är så laddad för att jobba i reception och sedan lära mig åka riktigt bra. Men är det värt att säsonga en säsong till när jag just nu mår som jag mår? Kommer det bli sämre? Kommer det bli bättre? Är det inte bättre att vara hemma och försöka ta hand om mig själv tills jag ser ljuset och sen ge mig i väg igen? Jag är inte klar med Langley, det är något jag är säker på. Jag vill leva det här livet bra länge till - men med mig i ett bra skick. Inte behöva tänka hela tiden.. Bara vara! Njuta av livet, till 100 %.

Känns som om jag inte riktigt får ned alla tankar när jag skriver inlägg, bara en liten liten del av alla funderingar och känslor. Just nu sitter jag bland folk och skriver. Tror jag behöver sätta mig själv i ett rum och då låta tankarna flöda fritt.

Nu ska jag kika film med Elin. Ta en ätardag. Varför ta en ätardag? Ge upp för en dag och sedan ta "morgondagen" imårn? Hur många ska man behöva göra så? Att äta var tredje timme och sen kämpa mot djävulen på ena axeln där emellan är inte så svårt? Eller? Jag vet iaf att det är det bästa, I've tried it and I liked it!

Usch, jag blev så nedstämd av att skriva ned mina tankar. Har ju som sagt bara låtit dem vara där och inte brytt mig så mycket de senaste dagarna. Får ta och krama om någon underbar vän här och sen sätta på masken och leva vidare. Eller något?

Om två veckor får jag krama om min underbara mamma och min underbara svägerska som kommer hit och hälsar på. Ska bli helt underbart. Längtar!

Nej, p-våningen var det. Ska försöka få mina tankar och känslor i klartext så återkommer jag...

Kram.

Måndag. Ledig. Stranden. Inför-vintersäsongmöte. Squash. Mat. Pass. Sova? Typ min dag..

I dag känns mitt liv okej. Men det gjorde det inte alls i går. Lägg på 100 kg på mig, så kände jag mig. Den känslan är hemsk att gå runt med. Då, om någon gång, tänker man precis hela tiden på vad andra tycker och tänker. Dessa människor tycker och tänker säkert ingenting men Jag får för mig att de tycker och tänker väldigt mycket. Väldigt mycket negativt. Som jag så klart tar åt mig av. Tyvärr kan inget än den egna känslan vara starkare, hur mycket man än vet att känslan är fel. Jag har t.ex låtit bli att gå till stranden eftersom där ser alla min kropp. Det är bättre att gömma sig på hotellet, med kläder på. Det är så jobbigt att leva med alla dessa tankar. Dem suger ur energi ur mig. Så mycket energi. Det enda sättet att få bort dem är att acceptera mig själv, något som känns så långt borta. När jag kommer dit, Då har jag kommit så sjuuukt långt! Mitt mission i dag är att gå till stranden...

Hur som helst var jag även hur trött som helst i går. Vaknade av mig själv vid sex, knatade ut på en promenad och sedan var det dags för lite jobb, bl.a välkomstmöte. Därefter svarade man på hundrasju frågor innan det blev lugnt, but I like it. Hjälpte även till i Kids Club i går och sen var det dags för stadsvandring direkt efter. Så trött. Så trött. Sedan klockan åtta stack jag och Åsa upp till basketplan, intervallträning på schemat. Jag kände att antingen får jag en kick eller så kommer jag att balla ur totalt och verkligen tappa. Som tur var gick det bra :) 4*5 intervaller körde vi och sen fem varv runt banan. High five för oss! Vi pratade även en massa och hon fick mig att släppa alla mina tankar lite. Jag har verkligen underbara vänner här! Väl tillbaka på hotellet kände jag mig bättre till mods!

Även några ord som min pappa sa häromdagen i telefonen kickade mig framåt lite extra. När jag faller så får jag inte se det som det största misslyckandet någonsin, något jag gör nu. Istället ska jag acceptera läget och sen kämpa utifrån det. Då tror pappa, och jag, att det blir lättare. Har sagt det förut men det tåls att sägas igen.. Min pappa är en av de bästa!

Nu räknar vi timmarna till klockan slår 16.20 - då är det squash igen. Som jag har längtat sen förra onsdagen! :)

Nu, ombyte till bikini och sen pressa, pressa, pressa!

Hörs senare!

God morgon världen!

I morse hände något sensationellt. Jag vaknade av mig själv klockan sju och var beredd att stiga upp. Behövde inte gå upp förrän åtta då jag började halv nio och så vaknar jag sju och är pigg... Och nej, jag gick ju inte upp så klart men att vakna pigg innan klockan ringer är ett riktigt bra tecken. Nästan som att få barn skulle jag kunna gissa.. Nästan iaf :)

Direkt efter min morningbrief där man berättar om vatten, väder och vind och annat trevligt för gästerna vid frukosten, simmade jag och Åsa i poolen. Blev 30 längder. Feels good. Nu laddar vi för vårat gympass i kväll. Vi ska köra armar i kväll. Dem ska döö!!! Annars är mina lår mindre glada i dag. När jag gick i trappan knöt det sig verkligen i dem. Och som gräddet på moset har jag pretty much pain i mitt ass! Inte direkt så att jag tänker sätta mig på en cykelsadel i dag...

Schemat i dag är lite som jag vill. Har Fango egentligen vilket är en badutflykt där man badar i en sötvattenflod, men den är inställd pga. för lite vatten i floden så jag måste finnas till hands på hotellet fram tills min utflykt skulle ha varit färdig. Trixa på intranätet tänkte ju jag då men icke. Internet ligger nere. Får se vad jag gör. Så fort jag kan ska jag iaf springa ner till havet och pressa lite. Klockan elva ska vi ha överraskningsfika för Niclas. Våran stand-in chef i en månad ska åka hem. Mycket tråkigt. Han är toppen som chef. Ett litet tack och ses sen från oss i personalen.. Därefter ska vi ha Morten i två veckor. Även han är toppen. Efter det vet vi inte.. Våran chef från början slutade under sin semester av olika anledninar...

I dag har jag en dag då jag saknar mina underbaringar extra mycket, framför allt min underbara familj. Får se till att mysa extra mycket med mina underbaringar här nere..

Puss och kram på er.

Ska försöka ta lite kort i dag som jag kan lägga in i kväll.

Har tänkt skriva i flera dagar men har gjort saker hela tiden och känt att jag kan skriva sen. Får inte bli en vana. Vill skriva ner allt som händer här. Allt.

I går gjorde jag en riktigt bra sak. Jag och Åsa bokade in hos för att testa squash uppe vid träningsstället, något vi tänkt göra hela säsongen. Det var kanske den roligaste sporten jag någonsin har utövat. Det var jobbigt men man tänkte inte på det eftersom det var så sjukt kul! Hon som jobbade där var mäkta impad av oss, hon trodde inte det var våran första gång när vi sa det (okej, Åsas andra..). Eftersom vi hade tillgång till gymmet hela dagen gick vi tillbaka efter p-maten för att köra mage/rygg i gymmet. Samtidigt köpte vi kort för en månad. HIGH FIVE! Killen vi köpte av undrade om vi inte ville spela squash-turneringar på måndagar.. Haha.. Hold your horses, please :)

I dag vaknade man upp av feta träningsvärken i ena skinkan. Vad mer kan man göra än att le?! Underbart! Dock.. Nu har jag så fruktansvärt ont i den utputande delen bak på kroppen. Tidigare i veckan råkade jag i ett riktigt svagt ögonblick tacka ja till att cykla med två gäster. Dessa gäster har liksom cyklar med från Sverige, cykelkläder and so on.. Jag gjorde allt för att slippa cykla i dag. Bad Louise i repan fejka att alla cyklar var uthyrda osv. Men så klart att han hade ordnat det där med cykel. Bara till att byta om och le.. Vi körde heela rutten. Corbara- St Antonino- St Reparata- Monticello. Ca. 4 timmar cyklade vi. Ca 4 timmar på en hård sadel. Ja, nu förstår ni. Pain in the ass! Är så glad att han fick med mig ut och cykla! Varför jag inte ville cykla från början var för att jag inte trodde jag hade orken, inte ville att dem skulle behöva hålla tillbaka pga. mig samt av bekvämlighetsskäl. Dem, Lars och Oskar, lärde mig en hel del om cykling faktiskt...

Efter p-maten i dag gick jag ner till torget för att ta ett glas med mina korsikanska vänner. Pierrot och hans vänner. Alla är över 70-sträcket :) Nu däremot, nu är det dags för sömn. Marthina är i behov av sömn. I kväll ska jag inte somna med kläder och allt på. Något jag gör ofta och nu gjort två nätter i rad. Duktigt tjejen :)

Sitter i backoffice och har precis kastat in handduken för dagen. Suttit och fyllt i serviceformulär och torkat svett. Skoja inte att man är ofräsch på den här ön. Svettig 24/7. Not nice. Erik bad mig vara lite mer fin i kanten men va fasen, sanningen är hård ibland :) haha.. Och när blev jag fin i kanten?! :D

Lugn, mycket lugn dag annars. Välkomstmöte imorse och sen åkte vi i väg några ur personalen på p-aktivitet. Rekade först lite men hamnade till slut på Algajola stranden där vi käkade, badade och spelade volleyboll. Ungefär alla brände sig på sina små kinder :) Man lär sig aldrig.. Jag har alltid med mig solkrämen men den ligger alltid kvar så fint där jag lade den. Under dagen har jag även lyckats ragga upp Mari som ska hjälpa mig på tisdag. Hon ska vara guide med mig på routen, så otroligt skönt att slippa köra den själv. Prat i mick från 13.15 till 18.30 ungefär, längst fram i bussen - dvs. i stekheta värmen är inte nice så ska bli skönt att få hjälp. Grymt kul att hon ska följa med också :) Det är lite omstruktureringar bland tjänster just nu så därför följer inte en vanlig guide med..

Min aktivitet i morgon, två-timmars vandringen i Bonifatuskogen är inställd pga. brandrisk. Tråkigt som sjutton. Men men, what to do?! Det tråkiga av allt är jag måste finnas på hotellet under tiden som min aktivitet egentligen håller på. Blir nog rätt mycket kontorsgöra men ska försöka få upp lite bilder på bloggen och på fejjan också. Jag och nya receptionisten, Elin, har tänkt i snart två veckor bege oss mot Super U i Calvi och storhandla bikinis men så klart att det är tågstrejk som är en envis jäkel också. Suck säger jag bara. Men den tjejen är så sjukt härlig, folk utifrån som hör oss tror nog att vi är BIG time osams. Vi är inte direkt trevliga mot varandra, men vi gör det med glimten i ögat. Sjukt kul :)

Inte att glömma. I går efter min transfer, som för övrigt var underbar att ha.. Gästerna var bara 18 stycken och alldeles, alldeles underbara. Göteborgare. Tråkigt nog var det Calvigäster. Hoppas jag träffar dem under veckan! Man får sådan kick när det känns bra på transfern. När sedan en gäst direkt säger att man är duktig på det man gör har man lust att göra en bakåtvolt med 2½ skruv. Men jo, efter min transfer hade jag och Åsa bestämt att vi skulle träna. Jag, taggad som fasen, springer upp för att byta om... och hon vill inte längre. Well, well tänkte jag och hoppade i kläderna och gav mig ut på en liten löptur. Kände mig förvånansvärt pigg trots att sömn, mat och träning inte varit vad den borde. Klappade mig rejält på axeln efteråt. Happy, happy :)

Nu ska jag nog ta och kila upp till duschen. Behövligt! Sedan ska jag förhoppningsvis kika film med några godingar. Braveheart står högt på listan hos alla. Mys, mys!

Puss och kram.

Lördag i dag vilket bara betyder en sak om man är guide. Transferdag. Dock har jag bara en transfer i dag. Listen to this, sovmorgon till halv nio, morgonpromenad och sen lite städ på det för att sedan ta en snabb vilopaus innan jag slängde på mig langley-kläderna och skuttade ner till de anländande gästerna. Detta händer en lördag. Weird, really weird! Lite nervös för min home-transfer är jag också då jag ska prata inför några speciella gäster. Nämligen familjen Langley, THE Langley. Får se det som ett bra tillfälle att få feedback på :)

Annars rullar det väl på. Är inne i min vanliga fas där jag bara är. En osäker balansgång där jag kan tippa när som helst. Efter tisdagens enorma fall skickade jag ett sms till mamma i onsdags om att jag kanske skulle komma hem tidigare.. Fick sedan tvinga mig själv att riva muren inför två underbara vänner (varav en åker hem i dag) och kände mig lite bättre till mods efteråt. Nu är jag inne på att stanna igen och försöker hitta motivationen till förändring. Det finns inga genvägar, bara att inse det och sen gå vidare från det. Dock.. I onsdags föll jag så förbannat hårt. Så hårt man bara kan. Det har hänt kanske fyra gånger här och det är fyra gånger för mycket. Det värsta av allt var känslan. Det kändes så bra. Att känna tomheten i magen är underbar, men det är precis vad den inte får vara! Inte.

Jag har de senaste två dagarna kört morgonpromenader och även lite, lite mage- och rygg träning. I kväll när jag kommer tillbaka från min transfer ska Åsa och jag köra intervall. Hur lite jag än kommer vilja. Det Är segt i början. Träning har näst intill legat på hyllan sen jag kom för 4½ månad sedan och det är ofta man inte äter som man borde. Men jag ska klara det. Jag ska. Sakta men säkert ska jag komma tillbaka till träningen. Det måste bara gå sakta men säkert, annars faller jag rätt snart igen. Jag har börjat känna mig själv och hur jag fungerar. Ibland känns det bra och ibland inte.

Vidare bad jag en person dra åt helvete i går. Har nog aldrig sagt dem orden till någon på det sättet förut. Fortfarande i dag känns det bra. Berättar man något som är väldigt personligt för någon och den personen sedan mer lr mindre kastar det i ansiktet dagen efter är den personen i mina ögon inte något jag vill ha att göra med. Jag är inte Guds bästa barn men jag skulle aldrig någonsin vara elak på det sättet som den personen var.

Jag kämpar på.

And hey, efter 4 månaders tjat har jag äntligen införskaffat i en klocka. Typ likadan som min Parisklocka som jag älskade! I think I'm in love :) Visar bild senare, nu måste jag springa.

Kram på er!

Sitter i bridgerummet på hotellet och ska väl egentligen gå igenom alla utflykter. Uppdatera med information etc. inför nästa års guider. Detta, eftersom min heldagsvandring blev inställd. Anledningen? Stor risk för brand. Helt sjukt men så sant. Har brunnit otroligt mycket här, visst att många har varit anlagda men inte så nice att komma gåendes med ett gäng gäster och så en stor brand. Men arbetet går mycket långsamt framåt. Mina tankar är någon helt annanstans...

Har inte ens varit utanför hotellet i dag. Skulle ut på morgonpromenad men hjälpte till med lunchprepp, planerade tiden lite dåligt och sen kom världens trötthet över mig. Känner mig hängig på fysiskt och psykiskt. Några i personalen har varit/ är lite småsjuka och bor man i kollektiv smittas det lätt?! Håller tummarna för att det inte blir värre.. Rent psykiskt är det inte direkt tiptop. Muren jag så ofta bygger upp runt mig själv byggde jag upp väldigt fort i går och den känns väldigt hög. Flera av mina underbara vänner här har frågat hur det är med mig i dag men jag orkar inte berätta? vill inte berätta? I cannot even give them a smile.. Jag gör som så ofta, drar mig undan och gömmer mig. Ibland väldigt skönt men inte vad jag borde göra när jag egentligen bara skriker kom och håll om mig, kom och sitt bredvid och bara finns där! Förhoppningsvis har min mur börjat rasa lite till i kväll.. Åh vad jag skulle vilja att pappa skriker på mig så jag börjar gråta, jag anklagar honom för att vara arg och skrika på mig helt utan anledning varefter han skriker tillbaka att det är vad som krävs för att få mig att riva muren och börja prata med honom.. Jag ogillar det så mycket när han väl gör det men är samtidigt så tacksam att han gör det.. Men pappa är inte här just nu så jag måste skrika på mig själv...

Så fort jag känner att det är tillfälle ska jag prata med en viss person på hotellet. En person jag tror jag har sårat lite. Om inte, är jag på ganska god väg. Att få uppmärksamhet är något alla strävar efter. På något sätt. Jag fungerar som så att jag ibland näst intill kräver det för att kunna andas. Självklart grundas allt i att jag inte kan ge mig själv den uppmärksamheten själv.. Men ibland när jag får uppmärksamheten klarar jag inte av den. Inte när den känns 100% äkta från någon. Ett simpelt leende kan i stället kännas som tre knivstick i ryggen. Låter konstigt men är svårt att förklara. Som i detta fall har jag valt (omedvetet eller medvetet?) att vända taggarna utåt. Vill inte att denne ska komma för nära. Minerad mark. Saker jag säger kommer inte ut som jag tänker att dem ska göra. Det blir fel.

Livet är en berg-och-dalbana. Livet går upp och ner. Hela tiden. I mitt liv är det sällan den bara går rakt fram. När den väl gör det väntar en rejäl uppförsbacke precis bakom krönet.

Jag har länge funderat på att berätta en väldigt privat del av mitt liv i den här bloggen. Väldigt länge, men när känslan att vilja skriva om det har varit som störst har jag tänkt att jag väntar till i morgon. När den morgonen kommer är känslan inte den samma som kvällen innan. Nu tar jag beslutet på kvällen och skriver om det samma kväll. För i morgon kommer känslan inte vara den samma.

I dag, tisdagen den 4 augusti, skrev jag detta i min dagbok:

"Jag gråter. Känns jobbigt att behöva se mina tankar svart-på-vitt. Riktigt jobbigt. Jag har under en ganska lång tid i marthinas värld tänkt this is me now, härifrån får du arbeta dig framåt. Du kan inte nå ditt mål på två-tre dagar. Det tar tid! Mycket tack vare Mari. Men så i dag ställde jag mig på vågen. Som en enkel update. 69 kg. Nästan 70 kg. När jag kom hit var det 66 kg kanske. Innan det 57-58 kg. Femman känns så mycket bättre att skriva än sexan. Jag är skadad efter alla år av tänkande men så är det. Jag bara drömmer och drömmer om den dag då jag blir som jag vill vara. Kommer ens den dagen? När ska jag sluta drömma om det och i stället börja jobba för det?

När ska mina två bli en och samma person som tror på sig själv? Vad lycklig jag kommer vara den dagen jag känner mig som den person jag visar omvärlden. "Marthina, du ler alltid och är så glad!" - Jo, kanske det men vad jag än gör snurrar tankar om hur jag ser ut, vad andra tänker och tycker om mig i varje liten sekung. Vad jag säger, hur jag ser ut, hur jag skriver. Jaa, you name it. Allt! Jag går bara och väntar på att alla ska inse att jag inte är en bra person, att de börjar ogilla mig. Är det så det är?

Jag hatar när jag låter mitt mående över mig själv går ut över andra. Och jag kommer på det i efterhand. Det sårar andra. Jag sårar andra.

Morgondagen kommer aldrig. Den har vi testat så många gånger förr. Det är här och nu."

Att skriva detta i bloggen är jobbigt. Det jobbigaste var att skriva siffrorna. Dem vill jag helst ta bort och ersätta med "xx" i stället.

Jag har sedan mellanstadiet haft dålig självkänsla. Alltid tyckt att jag kan ge lite mer. 100 % räcker inte. Kontrollbehovet växte för varje dag. Man kan inte ha kontroll på allting, och då tar man gärna kontrollen över något som man vet man kan kontrollera. I mitt fall.. Mat.

I efterhand har vi (mamma, jag, terapeut) kommit fram till att jag inte var långt i från anorexia i högstadiet. I gymnasiet kom jag fram till att 1-1 = 0, alltså man kan äta och sedan göra sig av med det. Bulimin kom in i mitt liv. Den har varit där från och till sedan dess.

Tankarna kommer aldrig att försvinna. Det vet jag. Jag måste bara lära mig hantera dem. En mycket svår uppgift. Mycket svår. Jag kämpar men ibland är djävulen på ena axeln starkare än ängeln på den andra. Ibland kan det vara skönt att för stunden bara lägga all kamp åt sidan och bara falla. Ge upp. Så skönt. Tills det är dags att resa sig igen. Då är det jobbigare än innan...

Jag är öppen om "min sjukdom" och kommer från och med nu använda min blogg som ventil för mig själv. Förhoppningsvis kommer detta att vara en hjälp för alla mina tankar som snurrar, ett sätt för mig att tänka en extra gång.

Att nu klicka på "Spara & publicera"-knappen är svårt. Väldigt svårt, men jag ska göra det. Jag vill göra det.

Kram, Marthina.