Mönster. Både vackra och hemska!
Onsdag. Denna onsdag betyder att jag måste till stan. Känner inte alls för det. Huset fungerar som en bra skyddsmur mot hela världen just nu. Det känns säkert bättre efteråt. Åtminstone hoppas jag det!
I går pratade jag i telefon med en person som jag värderar så otroligt högt i mitt liv just nu. Vi har känt varandra i 1½ år och denna underbara vän vill verkligen mitt allra allra bästa. Det är inte alltid lätt att förklara hur jag mår på franska men han låter mig försöka tills han förstår. I går t.ex satt han och skrev ned vad det är jag låter snurra runt i huvudet och diskuterade sedan runt det. Bara att göra en sådan sak när han egentligen sitter på jobbet och säkerligen har hundra andra uppgifter att göra. Det gjorde mig varm inombords!
Annars tvingade jag och Harry oss ut på en liten morgonpromenad. Blev ca. 30 minuter då jag inte alls hade lust att promenera. Någonting i mig gör att jag inte tar för mig saker. I går tog det en hel dag innan jag hängde tvätten! Vill ha tillbaka effektivitet och bli lite driven. Kanske får TA tillbaka det! Tvinga mig själv. Bryta mönstret. Börjat inse, tack vare mamma, att alla mina tankar handlar om mönster. Mönster jag byggt upp inom mig och som jag bit för bit måste ändra. Svårt men är man medveten om sina mönster är det lättare att bryta dem.
Nu ska jag duscha och dona lite innan jag beger mig mot stan.
Ha en bra dag!
Kram.
I går pratade jag i telefon med en person som jag värderar så otroligt högt i mitt liv just nu. Vi har känt varandra i 1½ år och denna underbara vän vill verkligen mitt allra allra bästa. Det är inte alltid lätt att förklara hur jag mår på franska men han låter mig försöka tills han förstår. I går t.ex satt han och skrev ned vad det är jag låter snurra runt i huvudet och diskuterade sedan runt det. Bara att göra en sådan sak när han egentligen sitter på jobbet och säkerligen har hundra andra uppgifter att göra. Det gjorde mig varm inombords!
Annars tvingade jag och Harry oss ut på en liten morgonpromenad. Blev ca. 30 minuter då jag inte alls hade lust att promenera. Någonting i mig gör att jag inte tar för mig saker. I går tog det en hel dag innan jag hängde tvätten! Vill ha tillbaka effektivitet och bli lite driven. Kanske får TA tillbaka det! Tvinga mig själv. Bryta mönstret. Börjat inse, tack vare mamma, att alla mina tankar handlar om mönster. Mönster jag byggt upp inom mig och som jag bit för bit måste ändra. Svårt men är man medveten om sina mönster är det lättare att bryta dem.
Nu ska jag duscha och dona lite innan jag beger mig mot stan.
Ha en bra dag!
Kram.
Vad jag sysslar med
Skrev i det tidigare inlägget om självhjälpskurs. Det är en del i mitt arbete mot att må bättre. Första träffen var samma dag som jag kom hem men då gick jag inte. I går var andra träffen. Vi var tre tjejer och en ledare. Vi satt alla och berättade vår historia och sedan om det som kom upp i historierna. Vi är tre helt olika tjejer men ändå har vi så mycket gemensamt. Jag hade faktiskt väldigt kul under dem två timmarna vi träffades. Känns jätte bra. Var väldigt skeptisk innan vi började men tror detta kan hjälpa ganska mycket..
Vi kommer att ha olika teman varje gång och även få ge oss själva små uppgifter att försöka klara av mellan träffarna.
Det andra är att jag träffar min terapeut, eller vad man ska kalla henne, igen. Var där i måndags och pratade lite. Även om jag faktiskt inte trivs så bra med henne var det skönt att få sitta med en utomstående och låta tårarna komma. Nu ska jag träffa henne ett tag fram över, tror ingen av oss vet riktigt hur länge..
En sak jag märkt är att när jag pratar om allting så gör jag det antingen helt kallt, avskalat utan minsta antydan till känslosam. Nästan lite som om jag pratar om någon helt annan. Eller så gråter jag och faktiskt förstår att det är mig själv jag pratar om.
Dessa två saker plus att jag kämpar med mig själv varje dag. Jag vet att om jag vill till alperna och klara av den säsongen så måste jag klara detta. Jag kan inte åka dit som det är nu.
Jag vill dit, så mycket! :)
Vi kommer att ha olika teman varje gång och även få ge oss själva små uppgifter att försöka klara av mellan träffarna.
Det andra är att jag träffar min terapeut, eller vad man ska kalla henne, igen. Var där i måndags och pratade lite. Även om jag faktiskt inte trivs så bra med henne var det skönt att få sitta med en utomstående och låta tårarna komma. Nu ska jag träffa henne ett tag fram över, tror ingen av oss vet riktigt hur länge..
En sak jag märkt är att när jag pratar om allting så gör jag det antingen helt kallt, avskalat utan minsta antydan till känslosam. Nästan lite som om jag pratar om någon helt annan. Eller så gråter jag och faktiskt förstår att det är mig själv jag pratar om.
Dessa två saker plus att jag kämpar med mig själv varje dag. Jag vet att om jag vill till alperna och klara av den säsongen så måste jag klara detta. Jag kan inte åka dit som det är nu.
Jag vill dit, så mycket! :)
Ångesten
Den syns ofta inte utanpå. Den kan ligga och gro eller komma från ingenstans och fullkomligt kasta omkull dig. Därefter är det dags för brottningsmatch. Brottningsmatchen mot ångesten.
Redan i går kände jag att allt inte stod rätt till. Jag satt på självhjälpskursen och kände fel tankar poppa upp i huvudet. När jag gick därifrån verkligen slogs ängeln och djävulen på mina axlar och jag gjorde allt för att lyssna på ängeln. Hörde av mig till kompisar - några som jag kände för att umgås med just där och då. Tyvärr hann ingen svara innan jag gav upp. Att höra av mig till kompisar är något jag aldrig riktigt trott på eller försökt med men denna gången kändes det så rätt, det som skulle hjälpa mig ur den lilla kris som uppstod där och då. Märkligt nog hörde jag bara av mig till killkompisar. Tror det grundar sig i att man ofta och lättare börjar prata "djupt" med tjejkompisar än killkompisar och det var inte vad jag ville.
Kom hem och kände att allt tornade upp sig inom mig. Vaknade sedan imorse med å n g e s t. Jag dög inte till någonting. Sådana känslor överföll mig. Varför skulle jag? Nej, men det går ju inte?! Klart dem inte vill umgås med dig! och så vidare.. Märktes så väl på sms jag och en kompis skrev till varandra.
Tog mig till gymmet och var taggad för det. Körde lite där och när jag åkte hem såg jag bara mitt slutmål av all träning. Inte vägen dit. Bara slutmålet och vad jag skulle göra då för då skulle det vara si och så. Så fel! Ångesten blev värre...
Väl hemma ville jag bara lägga mig i soffan och försvinna lite. Bara för att rida ut den allra värsta stormen av ångesten. Den har inte ridits ut än...
Dock... I dag har jag, trots all ångest, ätit på mina tider utan något fusk någonstans och det har inte ens varit jobbigt. Det är jag väldigt stolt över mig själv för. Väldigt!
Att jag tog mig till gymmet själv och körde ger mig ändå ett litet leende på läpparna.
Att jag och mamma pratade lite allmänt om hur jag mår nu osv. och jag berättade att jag har haft ångest hela dagen. Inte för att jag inte skulle göra det men i och med att jag har varit borta så länge har allt prat skett via mejl eller telefon. Då och då...
Något som gör mig lite skraj är att fler runt omkring mig än jag trodde faktiskt har läst om hur jag mår och frågat t.ex mamma om det. Jag vill skriva om det, det är inte problemet. Det som skrämmer mig är att jag möter dessa personer och dem vet så mycket mer än jag tror den vet. Men det är mitt val och jag tänker fortsätta, det får bli en del av det hela.
...
Redan i går kände jag att allt inte stod rätt till. Jag satt på självhjälpskursen och kände fel tankar poppa upp i huvudet. När jag gick därifrån verkligen slogs ängeln och djävulen på mina axlar och jag gjorde allt för att lyssna på ängeln. Hörde av mig till kompisar - några som jag kände för att umgås med just där och då. Tyvärr hann ingen svara innan jag gav upp. Att höra av mig till kompisar är något jag aldrig riktigt trott på eller försökt med men denna gången kändes det så rätt, det som skulle hjälpa mig ur den lilla kris som uppstod där och då. Märkligt nog hörde jag bara av mig till killkompisar. Tror det grundar sig i att man ofta och lättare börjar prata "djupt" med tjejkompisar än killkompisar och det var inte vad jag ville.
Kom hem och kände att allt tornade upp sig inom mig. Vaknade sedan imorse med å n g e s t. Jag dög inte till någonting. Sådana känslor överföll mig. Varför skulle jag? Nej, men det går ju inte?! Klart dem inte vill umgås med dig! och så vidare.. Märktes så väl på sms jag och en kompis skrev till varandra.
Tog mig till gymmet och var taggad för det. Körde lite där och när jag åkte hem såg jag bara mitt slutmål av all träning. Inte vägen dit. Bara slutmålet och vad jag skulle göra då för då skulle det vara si och så. Så fel! Ångesten blev värre...
Väl hemma ville jag bara lägga mig i soffan och försvinna lite. Bara för att rida ut den allra värsta stormen av ångesten. Den har inte ridits ut än...
Dock... I dag har jag, trots all ångest, ätit på mina tider utan något fusk någonstans och det har inte ens varit jobbigt. Det är jag väldigt stolt över mig själv för. Väldigt!
Att jag tog mig till gymmet själv och körde ger mig ändå ett litet leende på läpparna.
Att jag och mamma pratade lite allmänt om hur jag mår nu osv. och jag berättade att jag har haft ångest hela dagen. Inte för att jag inte skulle göra det men i och med att jag har varit borta så länge har allt prat skett via mejl eller telefon. Då och då...
Något som gör mig lite skraj är att fler runt omkring mig än jag trodde faktiskt har läst om hur jag mår och frågat t.ex mamma om det. Jag vill skriva om det, det är inte problemet. Det som skrämmer mig är att jag möter dessa personer och dem vet så mycket mer än jag tror den vet. Men det är mitt val och jag tänker fortsätta, det får bli en del av det hela.
...
det svänger snabbt...
Att skriva här i bloggen att nu ska jag vara så, nu är det si och nu är det så fungerar inte. I mitt lilla liv kan allt ändras på några få minuter. Så små saker kan vända allt i mitt huvud...
Redan i går kväll hade jag bestämt mig för att misslyckas/ falla/ ge upp i dag. Detta efter att vi var och handlade mat i går och jag köpte "fel" grejer. Bara en sån sak liksom.. Sedan skriver jag punkt punkt punkt. I morse låg jag även i sängen och tittade på bilder från Paris och andra tillfällen. Kunde jag ha gjort något värre? Direkt när jag ser en bild minns jag vilken känsla och tanke jag hade när bilden togs. Ofta var det inte bra tankar. Den Marthina jag ser på bilerna är inte den Marthina jag har i huvudet! Det är det jobbigaste av allt!
Sedan mitt i allt ploppar det upp en tanke.. Den senaste tiden när jag har mått relativt bra, det är då jag inte har ätit. Det är då jag har varit som mest nöjd. Tillbaka på ruta ett... Att äta är dåligt. Mm, så är det ju verkligen Marthina! Bra där...
På abkontakts hemsida står det vad bulimi är och hur man fungerar när man har det. Läskigt hur det stämmer:
Vilka tecken finns?
Bulimikern är svårare att upptäcka än anorektikern för ofta syns det inte på personen i fråga. Hon kan bli svullen i ansiktet av kräkningarna. Mat kan försvinna hemma, hon kan gå på toaletten genast efter en måltid och humöret kan skifta ovanligt mycket. Hon tänker hela tiden på att sluta hetsäta men det går helt enkelt inte."
Försöker hitta något att skriva men det är tomt i huvudet. Händerna ligger helt stilla på tangentbordet. Jag känner mig tömd. Att lägga ut "beskrivningen" av bulimi och och även få insikt i hur jag är just nu gjorde mig tom. Jag ser mig inte som sjuk. Ordet sjuk är inte rätt. Sjuk är du om du har feber, lunginflammation, cancer osv. Nu kanske ni tänker att varför tar hon inte bort det hon precis har skrivit för då, om hon nu mår så dåligt av att skriva det?! För att jag vill få upp det till ytan. Min egen vattenyta. Under ytan kan du tänka det men det är först vid själva ytan som du faktiskt förstår.
Nu har jag fått tömma mig lite och då är det dags att ladda om batterierna, på med guidekläderna och sen köra. Ska bli rätt skönt att få åka i väg och tänka på annat i några timmar. Att göra routen själv stör mig inte alls längre. Att få vara guiden Marthina i stället för privatpersonen Marthina ska bli skönt.
Kram på er.
Redan i går kväll hade jag bestämt mig för att misslyckas/ falla/ ge upp i dag. Detta efter att vi var och handlade mat i går och jag köpte "fel" grejer. Bara en sån sak liksom.. Sedan skriver jag punkt punkt punkt. I morse låg jag även i sängen och tittade på bilder från Paris och andra tillfällen. Kunde jag ha gjort något värre? Direkt när jag ser en bild minns jag vilken känsla och tanke jag hade när bilden togs. Ofta var det inte bra tankar. Den Marthina jag ser på bilerna är inte den Marthina jag har i huvudet! Det är det jobbigaste av allt!
Sedan mitt i allt ploppar det upp en tanke.. Den senaste tiden när jag har mått relativt bra, det är då jag inte har ätit. Det är då jag har varit som mest nöjd. Tillbaka på ruta ett... Att äta är dåligt. Mm, så är det ju verkligen Marthina! Bra där...
På abkontakts hemsida står det vad bulimi är och hur man fungerar när man har det. Läskigt hur det stämmer:
"En person som lider av Bulimia Nervosa hetsäter och kompenserar sedan ätandet för att slippa gå upp i vikt och för att döva sina känslor. Med kompensation menas här kräkning, användande av laxermedel, överdriven träning eller sträng diet. Bulimikern tänker gång på gång att hon ska sluta att hetsäta.
Hon vill gå ner i vikt och äter periodvis därför alldeles för lite. Till slut tar hungern över, hon tappar kontrollen och hetsäter. Hon skäms och känner sig värdelös för att hon inte kan hantera en så "basal" sak som maten. Bulimikern är mer öppen och social än anorektikern, men skäms fruktansvärt för sitt hetsätande. Ofta kan bulimikern ha sitt missbruk i hemlighet under lång tid.
Symptom:
Det finns många psykiska och fysiska symptom hos en bulimiker.
| Psykiska symptom | Fysiska symptom |
|
|
Bulimikern är svårare att upptäcka än anorektikern för ofta syns det inte på personen i fråga. Hon kan bli svullen i ansiktet av kräkningarna. Mat kan försvinna hemma, hon kan gå på toaletten genast efter en måltid och humöret kan skifta ovanligt mycket. Hon tänker hela tiden på att sluta hetsäta men det går helt enkelt inte."
Försöker hitta något att skriva men det är tomt i huvudet. Händerna ligger helt stilla på tangentbordet. Jag känner mig tömd. Att lägga ut "beskrivningen" av bulimi och och även få insikt i hur jag är just nu gjorde mig tom. Jag ser mig inte som sjuk. Ordet sjuk är inte rätt. Sjuk är du om du har feber, lunginflammation, cancer osv. Nu kanske ni tänker att varför tar hon inte bort det hon precis har skrivit för då, om hon nu mår så dåligt av att skriva det?! För att jag vill få upp det till ytan. Min egen vattenyta. Under ytan kan du tänka det men det är först vid själva ytan som du faktiskt förstår.
Nu har jag fått tömma mig lite och då är det dags att ladda om batterierna, på med guidekläderna och sen köra. Ska bli rätt skönt att få åka i väg och tänka på annat i några timmar. Att göra routen själv stör mig inte alls längre. Att få vara guiden Marthina i stället för privatpersonen Marthina ska bli skönt.
helt vanlig bild kan tyckas. rätt fin. men tanken. och känslan.
Kram på er.
...
De senaste dagarna har jag inte skrivit så mycket om hur jag mår. Anledningen till detta är inte att jag mår bättre. Något min pappa trodde. Nej, jag har lyckats skjuta undan alla tankar och känslor för att orka jobba. Låter jag dem komma fram nu kommer jag kraschlanda igen. Känner att jag måste få jobba lite och få tillbaka rutiner innan det händer igen.. för det kommer det att göra snart. Min lilla skyddsmur är inte speciellt hög eller stark den här gången.
Tänk er att gå på plankan. Minsta lilla vindpust och du är nere i plurret. Så är det just nu.
... Därför låter jag inte mina tankar komma ner i bloggen nu. Det skulle bli för jobbigt.
Kram.
Tänk er att gå på plankan. Minsta lilla vindpust och du är nere i plurret. Så är det just nu.
... Därför låter jag inte mina tankar komma ner i bloggen nu. Det skulle bli för jobbigt.
Kram.
Glatt humör!
Jag är så glad. Så glad. Så glad.
Hela dagen har jag ätit så som jag vill göra.
07.30 Frukost: Två mackor med ost och grönsaker, en yoghurt med honung, lite frukt och vatten
10.15 Mellanmål: 1 yoghurt med honung och äpple
13.15 Lunch: Köttbullar med potatismos, sallad och vatten
17.00 Middag: Köttfärslimpa, potatismos, sallad och vatten
Jag är helt överlycklig inombords. Då ska det också tilläggas att jag och Gustav gick och handlade vid tolv och han köpte allt onyttigt man kan tänka sig. Jag var inte sugen alls och köpte frukt, nötter och så vidare. Efter det så kikade jag, Gustav, Dennis och Erik på film och killarna låg alla och åt chips. Jag? Nej, var inte sugen och bestämde mig därför för att skita i att äta när jag ändå skulle käka lunch om ett litet tag.
Om en timme börjar jag jobba, sen ska vi springa ned och inta tivolit vid halv nio :)
Hela dagen har jag ätit så som jag vill göra.
07.30 Frukost: Två mackor med ost och grönsaker, en yoghurt med honung, lite frukt och vatten
10.15 Mellanmål: 1 yoghurt med honung och äpple
13.15 Lunch: Köttbullar med potatismos, sallad och vatten
17.00 Middag: Köttfärslimpa, potatismos, sallad och vatten
Jag är helt överlycklig inombords. Då ska det också tilläggas att jag och Gustav gick och handlade vid tolv och han köpte allt onyttigt man kan tänka sig. Jag var inte sugen alls och köpte frukt, nötter och så vidare. Efter det så kikade jag, Gustav, Dennis och Erik på film och killarna låg alla och åt chips. Jag? Nej, var inte sugen och bestämde mig därför för att skita i att äta när jag ändå skulle käka lunch om ett litet tag.
Om en timme börjar jag jobba, sen ska vi springa ned och inta tivolit vid halv nio :)
Sanningen vinner i längden.
Många gånger under åren mår man dåligt. Man tycker att den ena gången är värre än den andra då den som äger rum just nu är den man har starkast känslor och tankar kring då det är just den som är närmast nuet. Jag har svackor var och varannan dag känns det som men jag har haft två perioder i mitt liv då jag verkligen har mått otroligt dåligt.
Den första ägde rum i december förra året när jag pluggade inför mina fransktentor. All gammal prestationsångest bara vällde upp inom mig samtidigt som jag mitt i allt fick en panikattack, något jag aldrig varit med om tidigare och sen allt med mat- och personliga tankar. Då valde jag att söka hjälp för andra gången. Samtalsterapi. Fick tid hos en läkare. 14 april. Valde Korsika i stället då jag mådde relativt bra just då och inte ville missa chansen till det äventyr jag nu befinner mig i.
Den andra... den andra perioden inträffade för några dagar sen. Jag har varit rädd för mig själv dessa dagar. Allt började med att Johanna från rekryteringen var här och informerade om vintern. Jag som tvekat otroligt mycket ang. vintersäsong pga. mitt mående kände mig helt övertygad efter hennes presentation. Pratade lite med henne och berättade att jag från början helst hade velat vara hemma till januari, vilket jag fått förklarat att det skulle bli svårt. Berättade varför osv. och hon frågade om jag inte ville åka hem tidigare härifrån i stället. Missa slutet med alla underbara människor?! No way! Dagarna fortsatte och jag kände mig säker på att stanna och säker på vintern, hade t.o.m lyckats söka utan att fundera speciellt mycket. Ni visste väl att min andranamn är "velpelle"?!. Så. Plötsligt. Som alltid. Skit. Allt i mitt liv kändes fel. Jag räckte inte till. Jag var/(är) fet, fet, fet! Alla tankar och känslor malde ner mig totalt. Satte mig hos Morten. Tårarna rann. Berättade om hur jag mådde/ mår och att jag nog ville åka hem tidigare trots att jag verkligen älskar det här stället och allt vad det innebär. Han lyssnade, ville veta mer om hur jag tänkte och sa saker som: "Marthina, du är en fantastisk guide... och människa. Vi vill inte att du slutar jobba hos oss." ... "Om du vill åka hem så gör du det" .. "Huvudsaken är att du mår bra!" ... En liten parentes på allt detta är att Morten på Langley är en ängel utan vingar. Underbar person på alla sätt och vis!
Vidare bestämde vi att jag skulle fundera lite och prata med mina föräldrar.. Nu kommer det. Mitt livs jobbigaste samtal. Jag och pappa. 1h telefonsamtal. I måndags. Kände mig helt förstörd efteråt. Kroppen helt slutkörd. Kinderna våta av alla tårar. Dunkande huvud. Sanningen. Den som är så svår att själv intala sig om. Att få höra den... var nog inte beredd på det. Pappa är underbar, han sa det han skulle säga. Absolut. Men fan så jobbigt!
Så fortfarande i dag försöker jag lista ut svaren på allt som väcktes inom mig under vårt samtal.
Flyr jag om jag åker hem? Är det samma sak att kämpa här som hemma? Är det inte lättare att fly hem och kämpa hemma, trots att det inte fungerat förut? Kan jag träna utan att direkt sätta press på mig själv? Hur ska jag träna? Ångrar jag mig om jag åker hem? Ångrar jag mig om jag stannar?
Just nu orkar jag inte fundera. Dagarna går mera åt att fokusera på att göra mitt jobb. Något som vanligtvis inte är jätteavancerat men det är det den här veckan. Vill bara få lördag så jag kan få starta om med nya gäster.
Jag vet att jag kommer ångra mig enormt mycket om jag åker hem, vill ju inte åka hem! Det är inte det allt handlar om. Frågan är mera hur pass mycket sämre jag kommer må om jag stannar 1½ månad till och sen åker hem..
Detta inlägg har jag nu velat skriva sedan i måndags. Tagit tid för mig att orka sätta mig ned. Att gå runt som en zombie är jobbigt nog denna vecka. Varför jag ändå orkar skriva nu är för att jag lyckats putta undan alla tankar ett tag. För att orka dagen? Ja, antagligen.
Mycket depp i min blogg nu. Inte meningen att det skulle bli så. Får "cheer up" med bilder och andra roliga saker som händer här, för sånt händer dagligen. Faktiskt :)
Niclas och Morten - två underbara hc:s
Åsa, underbar vän på alla sätt och vis!
Den första ägde rum i december förra året när jag pluggade inför mina fransktentor. All gammal prestationsångest bara vällde upp inom mig samtidigt som jag mitt i allt fick en panikattack, något jag aldrig varit med om tidigare och sen allt med mat- och personliga tankar. Då valde jag att söka hjälp för andra gången. Samtalsterapi. Fick tid hos en läkare. 14 april. Valde Korsika i stället då jag mådde relativt bra just då och inte ville missa chansen till det äventyr jag nu befinner mig i.
Den andra... den andra perioden inträffade för några dagar sen. Jag har varit rädd för mig själv dessa dagar. Allt började med att Johanna från rekryteringen var här och informerade om vintern. Jag som tvekat otroligt mycket ang. vintersäsong pga. mitt mående kände mig helt övertygad efter hennes presentation. Pratade lite med henne och berättade att jag från början helst hade velat vara hemma till januari, vilket jag fått förklarat att det skulle bli svårt. Berättade varför osv. och hon frågade om jag inte ville åka hem tidigare härifrån i stället. Missa slutet med alla underbara människor?! No way! Dagarna fortsatte och jag kände mig säker på att stanna och säker på vintern, hade t.o.m lyckats söka utan att fundera speciellt mycket. Ni visste väl att min andranamn är "velpelle"?!. Så. Plötsligt. Som alltid. Skit. Allt i mitt liv kändes fel. Jag räckte inte till. Jag var/(är) fet, fet, fet! Alla tankar och känslor malde ner mig totalt. Satte mig hos Morten. Tårarna rann. Berättade om hur jag mådde/ mår och att jag nog ville åka hem tidigare trots att jag verkligen älskar det här stället och allt vad det innebär. Han lyssnade, ville veta mer om hur jag tänkte och sa saker som: "Marthina, du är en fantastisk guide... och människa. Vi vill inte att du slutar jobba hos oss." ... "Om du vill åka hem så gör du det" .. "Huvudsaken är att du mår bra!" ... En liten parentes på allt detta är att Morten på Langley är en ängel utan vingar. Underbar person på alla sätt och vis!
Vidare bestämde vi att jag skulle fundera lite och prata med mina föräldrar.. Nu kommer det. Mitt livs jobbigaste samtal. Jag och pappa. 1h telefonsamtal. I måndags. Kände mig helt förstörd efteråt. Kroppen helt slutkörd. Kinderna våta av alla tårar. Dunkande huvud. Sanningen. Den som är så svår att själv intala sig om. Att få höra den... var nog inte beredd på det. Pappa är underbar, han sa det han skulle säga. Absolut. Men fan så jobbigt!
Så fortfarande i dag försöker jag lista ut svaren på allt som väcktes inom mig under vårt samtal.
Flyr jag om jag åker hem? Är det samma sak att kämpa här som hemma? Är det inte lättare att fly hem och kämpa hemma, trots att det inte fungerat förut? Kan jag träna utan att direkt sätta press på mig själv? Hur ska jag träna? Ångrar jag mig om jag åker hem? Ångrar jag mig om jag stannar?
Just nu orkar jag inte fundera. Dagarna går mera åt att fokusera på att göra mitt jobb. Något som vanligtvis inte är jätteavancerat men det är det den här veckan. Vill bara få lördag så jag kan få starta om med nya gäster.
Jag vet att jag kommer ångra mig enormt mycket om jag åker hem, vill ju inte åka hem! Det är inte det allt handlar om. Frågan är mera hur pass mycket sämre jag kommer må om jag stannar 1½ månad till och sen åker hem..
Detta inlägg har jag nu velat skriva sedan i måndags. Tagit tid för mig att orka sätta mig ned. Att gå runt som en zombie är jobbigt nog denna vecka. Varför jag ändå orkar skriva nu är för att jag lyckats putta undan alla tankar ett tag. För att orka dagen? Ja, antagligen.
Mycket depp i min blogg nu. Inte meningen att det skulle bli så. Får "cheer up" med bilder och andra roliga saker som händer här, för sånt händer dagligen. Faktiskt :)
Niclas och Morten - två underbara hc:s
Åsa, underbar vän på alla sätt och vis!
Kram på er!
