märtan

Jag är heeelt slut. Förstår inte. Hela min kropp är trött. Tror någonting ligger och lurar i mig. Har inte tid, lust eller ork att bli förkyld. Absolut inte nu...

Då kör vi då..

06.22 begav jag mig mot allas vårt kära Bromma. Åkte fel en gång men jag tänker skylla på dålig skyltning! :) Ner till Göteborg och vad kan jag säga mer än att min dröm om att Götet verkar vara underbart nog stämmer. Älskar göteborska! In på intervju och när jag gick därifrån hade jag ingen som helst aning om hur det hade gått. Kände att det antagligen skulle bli ett nej. Hon sa att besked skulle komma samma eftermiddag eller dagen efter (idag).

 När jag gick därifrån hade jag flera timmar tills planet gick så jag gick och käkade sushi på ett ställe. Det var inte sådär underbart gott som det har varit de sista gångerna. Hrm? Sedan bestämde jag mig för att åka till flygplatsen och vänta där. På flygis grabbade jag tag i en Aftonbladet och satte mig i en soffa. Läste väl ett par sidor innan jag tydligen somnade. Vaknade efter ett tag iaf :) Kände mig heeelt slut. Var samma sak på flyget ner, då satt jag och halvsov hela tiden. Och vet ni då.. Drack ju en cappucino hos Julia förra helgen och kände att jag hade funnit min kaffesort. Grab my ass! Den här cappucinon, som kom från Espresso house var inte god. Observera negationen inte! Är det inte rätt konstigt att en espressomaskin hos en familj är tuuusen ggr godare än en från ett café??? No more cappucino på café för mig.

När jag sedan körde in i Uppsala ringde det på telefonen. "Hej det är Karin från Langley" Åhh, var skitsvårt att tyda henne då hon alltid verkar låta så glad. Efter lite småsnack frågade hon "är du fortfarande intresserad av att jobba hos oss på Langley?" Tänkte att haha, okej.. jaa, var ju hos er för några timmar sen men jaa, det är jag.. Verkar ju postitivt när hon frågar så men jag tog inget för givet.. När som helst kunde det där nej:et komma. "Vi ser gärna att du jobbar hos oss och vi skulle i så fall gärna vilja ha dig som guide." Lr nåt sånt sa hon..

Där satt jag.. en tjej på 21 vintrar, i en saab, på gamla e4:an i Uppsala och blev helt skakig, glad, chockad. Jaa, you name it. Hon bad mig svara dagen efter (idag). När vi hade lagt på gick min telefon varm kan jag säga. Ringde alla möjliga homo sapiens sapiens. Fortfarande i bilen men egentligen borde jag ha gått ur bilen, hade inte direkt fokus på körningen om man säger så. Asså kaos. Och på tal om kaos.. Undrar hur många ggr jag kläckte ur mig "kaos" och "heeelt sjukt" igår. Haha.. Jag var i chock i flera timmar. Trodde det helt enkelt inte. Rätt komiskt att när jag var på förra intervjun för jobbet på arbetsförmedlingen kändes det som att jag hade jobbet när jag gick därifrån och fick det inte. Nu när det inte kändes jättebra fick jag det. Tydligen så det funkar?

Var ju träning på kvällen, något som inte alls gick. Var ju heelt slut sen allt resande, hade lite småont i halsen på morgonen och dessutom vare svinkallt.. och att rätt mycket snurrade i mitt huvud. Skoja inte! När jag väl kom hem till tryggheten och familjen kom ångesten. Ångest över valet om att åka eller stanna hemma.

Frös om fasen när väl hade kommit hem. Hoppade in i duschen och blev kvar där ett tag. Tankarna snurrade - men kände att det nog var bäst att inte tänka och grubbla något mer utan istället sova på saken och känna efter på morgonen. Innan läggdags hade jag, mamma och pappa suttit i vardagsrummet och diskuterat fram och tillbaka. Jag med våta kinder då tårarna rann hela tiden. Ångest, ångest och mycket tankar.. Mamma och pappa sa en hel del saker som fick mig att se allting på ett annat sätt. Efter vår diskussion hade argumenten för att stanna hemma nästa försvunnit.

Vidare vägrade jag att svara när pappa frågade hur jag funderade kring allting när vi var i Stockholm i dag. Detta för att om jag lät det jag funderade kring komma ut i luften hade jag ju egentligen sagt mitt lilla svar.. När det väl är ute finns ju i stort sett ingen återvändo tyckte jag och jag kände mig inte riktigt redo för det. Det, plus att jag hade ont i magen hela, hela dagen gjorde det inte lättare.. Till slut kände jag att det var bara att göra det...

12.32 ringde jag Karin på Langley. Hon undrade vad jag hade kommit fram till.. jag svarade ja.

Såå..

På söndag åker jag till Göteborg för att fortsätta vidare till Danmark där en introduktionskurs kommer att hållas fram till tisdag. Sedan beger jag mig hem igen på tisdagkväll för att sedan nästa lördag åka till Korsika. Den 4/4 2009 lämnar jag tryggheten här hemma för att än en gång testa mina vingar och börja ett nytt äventyr. Jag längtar. Jag är glad. Jag är förväntansfull. Jag är nervös. Jag är rädd. Jag är hur mycket som helst. Jag har ingen aning om vad som väntar mig där borta...

Men en sak vet jag.. Jag har väntat på att få packa väskan och ge mig i väg sedan jag kom hem från Frankrike den 28 juli 2008.

Säger det igen..

 Heeelt sjukt! Hi-hi :)