märtan

Nu när jag har varit borta från mina nära och kära relativt länge har jag insett hur mycket personer i min närhet betyder för mig. En mycket fin känsla då man ofta bara lever i sin lilla bubbla och tar saker och ting för givet. Man säger alltför sällan hur mycket man uppskattar de sina. Jag gör i alla fall det. Speciellt till de som alltid, alltid har funnits där för mig. Min familj. Dock även till mina vänner. Det finns de som alltid funnits där som vänner och även nya. Jag har verkligen otroligt fina vänner. Vissa som jag tyr mig mer till än andra men så är det nog för de allra flesta. En vän är en vän men man har olika relationer till alla sina vänner.

Jag har det senaste året känt att vissa tar mer från mig än ger mig vilket är otroligt ledsamt men så är livets bana. Vissa känner säkert samma sak med mig. Jag har dock även vänner som ger mig så otroligt mycket att jag inte vet hur jag någonsin ska kunna ge tillbaka i samma mängd som jag får.

Något jag tycker är otroligt fint är när man träffar en vän man inte har träffat på väldigt länge och allt är precis som vanligt när man ses. Tyder inte det på en riktig vänskap? Så har jag det med flera av mina vänner.

Med tiden har jag även fått en närmare kontakt med min släkt. Man mognar och får mer gemensamt. Jag älskar hela min släkt. Jag är glad i min släkt!

På tåget hem från skolan i dag fick jag tårar i ögonen av att tänka på att om några få dagar kommer jag att få krama om min mamma, min pappa och min lillebror. Få prata med dem om allt det roliga som händer samt det sorgliga och tråkiga. Får nästan tårar när jag skriver just nu för att jag har så mycket känslor inom mig just nu. Måste få ut dem någonstans och jag valde att skriva ned allt i bloggen.

Vet inte om jag vill eller borde nämna detta men.. I min värld finns det en person som jag håller av på ett helt annat plan än till någon annan. Det planet då man vill ge hela sig till just den personen. Man brukar säga att hoppet är det sista som lämnar en människa och i detta fallet hoppas jag verkligen att det är så, eller borde man inte hoppas alls?

Jag har som jag tidigare nämnt börjat tänka väldigt mycket sen jag kom hit. Det var ett av alla mina mål när jag åkte. Känns så skönt att få sätta sig ned och fundera över saker och ting som man mest bara blundar för hemma i sin vardag.

Jag skulle vilja skriva ned alla som betyder så mycket för mig men vill verkligen inte glömma någon så till alla som känner sig träffade: