märtan

Still no internet in the house. Är mer än säker på att irländarna har limmat fast sina tummar i sina små ass. Egentligen gör det mig inte så mycket att vi inte har internet, är skönt att inte vara halvt beroende av någonting ett tag. Det jag är irriterad över är att de inte kommer och fixar det. Välkommen till hantverkarnas värld?

Min dag har inte varit en av de bästa. Hittade inte mobilen i går kväll vilket resulterade i att jag fick ge mig tusan på att jag skulle väcka mig själv när jag skulle upp imorse. Jag lyckades. Helt förvånad över mig själv vaknade jag när jag faktiskt  skulle upp! :) Det var iofs en positiv sak men min mobil was still gone. Tjejerna blev misstänkta ganska snabbt och enligt Pia hade Ostiane lekt med den. Dock vet man inte riktigt om man ska lita på vad en 3- resp. 2-åring säger. Till slut, efter att jag börjat inse att den var borta, hittade jag den i min jacka. Där jag hade letat x antal ggr. Usch vad jag skämdes att skulden hade lagts över på tjejerna. Man är alldeles för snabb att skylla på andra!

Vidare grät Pia sig ut genom ytterdörren när vi skulle promenera lite. Blev dock glad igen så fort vi stängde porten. Mina tider på em. ändrades så jag jobbade mellan 13.45-17.15 då F. skulle i väg och göra lite ärenden. Yes, tänkte jag, jag får ta hand om siestan vilket betyder att jag kan ta det lugnt med min bok (återkommer till den). Nej men hej på dej. Pia och Ostiane babblade vilket slutade med att Pia åkte in i mitt rum, gallskrek tills jag kom in och frågade om hon var färdig då hon snällt gick och lade sig och antagligen somnade direkt. Nu till lillen. Han gallskrek och gav inte upp. Lilla gubben. Där jag gick och bar på honom började jag själv fälla tårar. Mina första tårar av separationsångest kom. Jag lovar er, det var INTE de sista som kommer att komma. Känsligheten själv här! Tjejerna vaknade vid tre (ca. 1 h för tidigt) så där satt jag med lillen i famnen som nu var lite lugn, en alldeles för trött Ostiane och Pia. Kunde inte leka med tjejerna då lillen ville ha all uppmärksamhet från mig.

Puuhh.. När F. kom hem hade vi begravning för en fågel. Han/ hon somnade vid ratten lr nåt för han/hon såg inte fönstret. Krasch. Boom. Dead. F. försökte på bästa sätt förklara för barnen varför vi begravde den och förklarade bl. a. att den skulle flyga upp till himlen, varpå Pia kom på att den inte alls kunde flyga upp dit nu när den låg under jorden. Detta hade hon alldeles rätt i och jag konstaterade att ibland är saker och ting för svåra att förstå. För stunden.

Vidare gjorde jag och tjejerna crepes-smet ihop men som allt slutade med en golvtorkning och en nedkladdad Ostiane. Allt pga. att det inte fanns tillräckligt med stolar. Jiiises vad smet det var på Ostiane och golvet. När det väl hände sa jag "Ahhhhh, Pia" utan att tänka, Ostiane började storgråta, F. frågar om allt är okej varpå jag svarar "nej, det är inte okej!", hon rusar ned, Pia börjar gråta för att jag sa åt henne och F. förklarar att det inte gör så mkt. Där och då inser jag att jag gjorde fel i mitt "ahhhhh, Pia". F. trodde de hade skurit sig på stavmixern. Relax Märta!

Storyn slutar inte här. Ostiane fortsätter sitt gråtkalas och F. ber mig gå upp och sätta på henne pyjamasen. Väl uppe gallskriker hon eftersom det inte är mamma som kommer. Jag visste verkligen inte hur jag skulle göra. Vara hård och sätta på henne pyjamasen eftersom hon bara "höll på" lr låta henne gå ned till F. eftersom hon faktiskt var väldigt ledsen. Jag tog fel beslut. Lät henne gå ned. F. sa senare till mig att jag borde ha tagit tag i Ostiane och satt på henne pyjamasen. Tog åt mig av "kritiken" på helt fel sätt. Så som jag alltid gör när någon rättar mig. Ännu senare undrade F. varför jag inte hade gjort det eftersom jag brukar göra det. Jag känner mig sträng nog mot tjejerna, tror det var det som låg bakom mitt handlande..

Usch, den här dagen vill jag bara lägga bakom mig. Har inte gått bra på några plan känns det som. Mitt nya tänka-positivt-tänkande lyckades inte denna gången.

 Neeej, cheer up dude! :)