märtan

I dag har jag tagit mitt livs största beslut. Jag svarade ja till rummet. Var tvungen att göra det innan sex annars skulle hon låta någon annan ta rummet. Hade ju egentligen bestämt mig redan men ville inte säga det högt för då skulle det bli verklighet av det hela. Hon ringde vid fem och jag bad att få ringa upp innan sex (då de stängde) för att få prata igenom med genbärarna mina. Det blev så att jag cyklade hem i all världens fart och bara slängde mig på telefon - klockan var kvart i sex. 
      Började gråta direkt när jag berättade beslutet för familjen. Jag grät och skrattade samtidigt (skitfult lät det :P) - grät av ångest och skrattade åt mig själv och mitt beteende. Usch, fy fan i helvete vad det ska behöva vara jobbigt då. Saken är den att jag vill inte prata om det med mamma och pappa heller just nu, då blir det bara ännu mera tårar. Känner mig som en tickande bomb... Niagarafallet kan känna sig hotat! Haha..

Bror skrattar iaf åt hur jag håller på. Är tre månader det handlar om. Lite piss i sjön egentligen ju. Men vill man verkligen inte flytta så vill man inte. Tyvärr råkar ligga etta på den listan!

Såå... Jag ska alltså flytta. Tillfälligt.

Vi pratar inte om detta på några dagar. Måste smälta allt.

Kaos, kaos, kaos...

Kram på er.