märtan

Fick en uppenbarelse nyss. Via msn. Genom mig själv. Med hjälp av en vän. Haha.. Krångligt det blev.. Men så sant som det är sagt..

Hon ställde en fråga om det var mitt liv eller skolan som kändes kaos. Mitt svar gav mig en bekräftelse, svart på vitt. Jag svarade nämligen (utan att riktigt tänka efter) - Skolan. Mitt liv känns rätt bra. Känns som om jag börjar känna mig själv.

Åhh, ni anar inte. Det är verkligen så sant. Åhh, en sån underbar sanning sen då.

När jag åkte till Frankrike började min lära-känna-mig-själv-tid. Jag lärde mig så sjukt mycket om mig själv, både genom att tänka och fundera över saker och ting men även genom att bara vara, där, i ett annat land. I ett land där min vanliga vardag inte fanns. Jag kunde inte stå och trampa i mina gamla fotspår eftersom de inte fanns i Frankrike.
När jag kom tillbaka till Sverige kände jag direkt att det var svårt att använda det saker jag kom fram till i Frankrike i och med att jag var tillbaka i mitt "vanliga" liv. Men då och då har jag sett att mina framsteg ändå märkts av, de liksom skymtar till, och när det händer ler jag stort inombords. Det är då jag märker att jag faktiskt är på väg framåt.
Senast i dag poppade en sådan sak upp. Jag visste att en sak hade gått fel men funderade inte så mkt över det. Undermedvetet visste jag vad det var som utlöste det. Helt plötsligt kom det upp i mitt medvetna och jag fick en bekräftelse och insåg det som skett på ett annat sätt än tidigare.

Jag håller verkligen på att lära känna mig själv. Marthina Storm. Och jag är på väg framåt :)