märtan

Nu ska jag ta och berätta varför jag inte skrev något mera över huvudtaget i går. Jag försökte plugga hela eftermiddagen men jag fick ingen ro. Helt plötsligt, från ingenstans, började jag gråta hejdlöst. Det bara forsade längs kinderna. Ångest. Satte mig vid msn och skrev till en kompis som nog skulle förstå och jag tror att han gjorde det. Mejlade mamma och berättade allt (saker ni inte får veta också). När jag mår jättedåligt kan jag inte prata. Det bara går inte. Jag lovar, jag har försökt. Därför skrev jag till folk. Jag lugnade ner mig lite, tills jag fick sms från pappa som skrev att vi skulle klara det tillsammans, den här gången också. Då kom allt tillbaka.

Därefter låg jag i sängen hela kvällen, varvat med lite dator. När jag vaknade i morse ringde jag institutionen för att höra lite om hur det fungerar vid omtentor. Jag kommer inte att göra omtentan i morgon. Det är nu bestämt.

Trodde det skulle kännas bra i kroppen nu när jag har bestämt mig för att inte göra tentan. Det känns likadant i kroppen och i sinnet som i går. För mig känns detta lika misslyckat som att göra tentan och faila. Varför denna press på sig själv? Dessa krav?

Nu har jag skrivit lite för mycket här kanske. Jag vet inte men jag kände att jag ville skriva av mig. Tror jag ska vara runt folk i dag. Lucky me att Sonja kommer hit snart. Vi ska gå och hämta ut våra tentor som vi redan har skrivit.

Ha en bra dag allesammans.

KRAM!

Vill avsluta med att säga att jag har enormt bra vänner. De finns där för mig när jag behöver dem. Verkligen. Samma sak med min familj. När man känner deras kärlek och stöd till 100 % är det värt allt. Love to all of you!