märtan

Okej, nu saknar jag min au-pairfamilj mer än någonsin. Hämtade ut bilder som jag knäppte med engångskamera under sista tiden. Ni vet, pajade ju min kamera under Alicia Keys-konserten.. (latmask värre att inte ha framkallat dem förrän nu)..

Deras sommarställe, familjen, kusinerna, solen, ja allt.. Det ser hur underbart ut som helst och om sanningen ska fram så var det helt underbart också. Det vita huset, blå fönsterluckor, blått hav, segelbåtar, klarblå himmel, blommor - ni hör ju, låter som värsta Italien, Spanien whatever you want.. Jag bodde sådär under en månads tid med några människor som under en sexmånadersperiod blev min andra familj. Hörde t.o.m mamman säga att jag hade blivit som en i familjen. Hur fint är inte det att få höra liksom?!

Det gör verkligen ont i mig att jag inte är med och ser hur dem utvecklas längre. Höra och se dem göra nya saker. Jag fick se Pia rita en hel gubbe för första gången, se när hon förstod hur sitt namn skulle skrivas, Hélie och all hans utveckling som nyfödd och Ostianes första bajsning i pottan, avvänjningen med blöja och massa annat. Det gör sååå jävla ont. Jag fick deras kärlek, jag fick F. och C:s kärlek. Jag gav dem kärlek. Vi litade på varandra. Jag öppnade mig för dem. De berättade saker för mig.

Det gör ont. Jag vill vara där. Hela tiden.

Nu ska jag fan borra ner ansiktet i kudden och gråta lite.