märtan

Mycket tyst från mitt håll. Framför allt tyst om hur jag mår. På något sätt känns det jobbigt att skriva det då jag är en otroligt öppen person som älskar att skriva och helst av allt skulle jag vilja skriva allt och åter allt. Inser dock att det inte fungerar.

Jag tycker ibland att det är jobbigt att möta personer. Vet denne person att jag har ätstörningar eller inte? Hur ser personen på mig? Jättejobbiga funderingar... Har också fått för mig att vissa kanske tar avstånd från mig pga. mina ätstörningar. Vänner till mig säger att det inte är så men jag tror ändå att en viss "rädsla" finns. Jag vet iaf en person som tagit avstånd men den personen räknar jag inte ens med i mitt liv längre så det är denne någons förlust. Jag är exakt den Marthina jag alltid har varit. Det är sällan jag visar när jag har mina dåliga dagar. Jag gillar att vara tjejen som alltid ler - därför ogillar jag de gånger jag inte orkar vara den tjejen.

I går kväll kunde jag inte somna. Låg och tänkte på en massa personliga saker. Kom in på "lycka". Insåg där jag låg med tårar rinnande längs med kinderna att jag inte är lycklig. Kan man verkligen vara lycklig?! Det finns så många saker jag har drömt om men som inte riktigt har blivit så. Jag måste inse att man ibland får tumma lite på sina regler och ta saker för vad det är ibland.. Exempelvis, jag har alltid trott på den eviga kärleken men i dag tror jag inte på kärlek alls. Den gör bara ont i slutändan ändå. Där måste jag förstå att kärlek ändå är fint och att det är bättre att ha älskat mycket än inget alls..

Längtar tills jag får åka till alperna och börja jobba. Få lite distans till alla tankar jag nu har tid att släppa fram. Jag tänker alldeles för mycket och det ska bli såå underbart att få bli distraherad!!! :)

Mycket snabba byten av ämnen kanske men blir så ibland..