märtan

Många gånger under åren mår man dåligt. Man tycker att den ena gången är värre än den andra då den som äger rum just nu är den man har starkast känslor och tankar kring då det är just den som är närmast nuet. Jag har svackor var och varannan dag känns det som men jag har haft två perioder i mitt liv då jag verkligen har mått otroligt dåligt.

Den första ägde rum i december förra året när jag pluggade inför mina fransktentor. All gammal prestationsångest bara vällde upp inom mig samtidigt som jag mitt i allt fick en panikattack, något jag aldrig varit med om tidigare och sen allt med mat- och personliga tankar. Då valde jag att söka hjälp för andra gången. Samtalsterapi. Fick tid hos en läkare. 14 april. Valde Korsika i stället då jag mådde relativt bra just då och inte ville missa chansen till det äventyr jag nu befinner mig i.

Den andra... den andra perioden inträffade för några dagar sen. Jag har varit rädd för mig själv dessa dagar. Allt började med att Johanna från rekryteringen var här och informerade om vintern. Jag som tvekat otroligt mycket ang. vintersäsong pga. mitt mående kände mig helt övertygad efter hennes presentation. Pratade lite med henne och berättade att jag från början helst hade velat vara hemma till januari, vilket jag fått förklarat att det skulle bli svårt. Berättade varför osv. och hon frågade om jag inte ville åka hem tidigare härifrån i stället. Missa slutet med alla underbara människor?! No way! Dagarna fortsatte och jag kände mig säker på att stanna och säker på vintern, hade t.o.m lyckats söka utan att fundera speciellt mycket. Ni visste väl att min andranamn är "velpelle"?!. Så. Plötsligt. Som alltid. Skit. Allt i mitt liv kändes fel. Jag räckte inte till. Jag var/(är) fet, fet, fet! Alla tankar och känslor malde ner mig totalt. Satte mig hos Morten. Tårarna rann. Berättade om hur jag mådde/ mår och att jag nog ville åka hem tidigare trots att jag verkligen älskar det här stället och allt vad det innebär. Han lyssnade, ville veta mer om hur jag tänkte och sa saker som: "Marthina, du är en fantastisk guide... och människa. Vi vill inte att du slutar jobba hos oss." ... "Om du vill åka hem så gör du det" .. "Huvudsaken är att du mår bra!" ... En liten parentes på allt detta är att Morten på Langley är en ängel utan vingar. Underbar person på alla sätt och vis!

Vidare bestämde vi att jag skulle fundera lite och prata med mina föräldrar.. Nu kommer det. Mitt livs jobbigaste samtal. Jag och pappa. 1h telefonsamtal. I måndags. Kände mig helt förstörd efteråt. Kroppen helt slutkörd. Kinderna våta av alla tårar. Dunkande huvud. Sanningen. Den som är så svår att själv intala sig om. Att få höra den... var nog inte beredd på det. Pappa är underbar, han sa det han skulle säga. Absolut. Men fan så jobbigt!

Så fortfarande i dag försöker jag lista ut svaren på allt som väcktes inom mig under vårt samtal.

Flyr jag om jag åker hem? Är det samma sak att kämpa här som hemma? Är det inte lättare att fly hem och kämpa hemma, trots att det inte fungerat förut? Kan jag träna utan att direkt sätta press på mig själv? Hur ska jag träna? Ångrar jag mig om jag åker hem? Ångrar jag mig om jag stannar?

Just nu orkar jag inte fundera. Dagarna går mera åt att fokusera på att göra mitt jobb. Något som vanligtvis inte är jätteavancerat men det är det den här veckan. Vill bara få lördag så jag kan få starta om med nya gäster.

Jag vet att jag kommer ångra mig enormt mycket om jag åker hem, vill ju inte åka hem! Det är inte det allt handlar om. Frågan är mera hur pass mycket sämre jag kommer må om jag stannar 1½ månad till och sen åker hem..

Detta inlägg har jag nu velat skriva sedan i måndags. Tagit tid för mig att orka sätta mig ned. Att gå runt som en zombie är jobbigt nog denna vecka. Varför jag ändå orkar skriva nu är för att jag lyckats putta undan alla tankar ett tag. För att orka dagen? Ja, antagligen.

Mycket depp i min blogg nu. Inte meningen att det skulle bli så. Får "cheer up" med bilder och andra roliga saker som händer här, för sånt händer dagligen. Faktiskt :)