Jag ger er allt...
Jag har länge funderat på att berätta en väldigt privat del av mitt liv i den här bloggen. Väldigt länge, men när känslan att vilja skriva om det har varit som störst har jag tänkt att jag väntar till i morgon. När den morgonen kommer är känslan inte den samma som kvällen innan. Nu tar jag beslutet på kvällen och skriver om det samma kväll. För i morgon kommer känslan inte vara den samma.
I dag, tisdagen den 4 augusti, skrev jag detta i min dagbok:
"Jag gråter. Känns jobbigt att behöva se mina tankar svart-på-vitt. Riktigt jobbigt. Jag har under en ganska lång tid i marthinas värld tänkt this is me now, härifrån får du arbeta dig framåt. Du kan inte nå ditt mål på två-tre dagar. Det tar tid! Mycket tack vare Mari. Men så i dag ställde jag mig på vågen. Som en enkel update. 69 kg. Nästan 70 kg. När jag kom hit var det 66 kg kanske. Innan det 57-58 kg. Femman känns så mycket bättre att skriva än sexan. Jag är skadad efter alla år av tänkande men så är det. Jag bara drömmer och drömmer om den dag då jag blir som jag vill vara. Kommer ens den dagen? När ska jag sluta drömma om det och i stället börja jobba för det?
När ska mina två bli en och samma person som tror på sig själv? Vad lycklig jag kommer vara den dagen jag känner mig som den person jag visar omvärlden. "Marthina, du ler alltid och är så glad!" - Jo, kanske det men vad jag än gör snurrar tankar om hur jag ser ut, vad andra tänker och tycker om mig i varje liten sekung. Vad jag säger, hur jag ser ut, hur jag skriver. Jaa, you name it. Allt! Jag går bara och väntar på att alla ska inse att jag inte är en bra person, att de börjar ogilla mig. Är det så det är?
Jag hatar när jag låter mitt mående över mig själv går ut över andra. Och jag kommer på det i efterhand. Det sårar andra. Jag sårar andra.
Morgondagen kommer aldrig. Den har vi testat så många gånger förr. Det är här och nu."
Att skriva detta i bloggen är jobbigt. Det jobbigaste var att skriva siffrorna. Dem vill jag helst ta bort och ersätta med "xx" i stället.
Jag har sedan mellanstadiet haft dålig självkänsla. Alltid tyckt att jag kan ge lite mer. 100 % räcker inte. Kontrollbehovet växte för varje dag. Man kan inte ha kontroll på allting, och då tar man gärna kontrollen över något som man vet man kan kontrollera. I mitt fall.. Mat.
I efterhand har vi (mamma, jag, terapeut) kommit fram till att jag inte var långt i från anorexia i högstadiet. I gymnasiet kom jag fram till att 1-1 = 0, alltså man kan äta och sedan göra sig av med det. Bulimin kom in i mitt liv. Den har varit där från och till sedan dess.
Tankarna kommer aldrig att försvinna. Det vet jag. Jag måste bara lära mig hantera dem. En mycket svår uppgift. Mycket svår. Jag kämpar men ibland är djävulen på ena axeln starkare än ängeln på den andra. Ibland kan det vara skönt att för stunden bara lägga all kamp åt sidan och bara falla. Ge upp. Så skönt. Tills det är dags att resa sig igen. Då är det jobbigare än innan...
Jag är öppen om "min sjukdom" och kommer från och med nu använda min blogg som ventil för mig själv. Förhoppningsvis kommer detta att vara en hjälp för alla mina tankar som snurrar, ett sätt för mig att tänka en extra gång.
Att nu klicka på "Spara & publicera"-knappen är svårt. Väldigt svårt, men jag ska göra det. Jag vill göra det.
Kram, Marthina.
Älskade vän! Ditt inlägg berörde mig till tusen, jag tycker du är så otroligt stark! Du finns i mina tankar väldigt ofta och jag saknar dig så mycket Marthina! Längtar tills vi får ses igen, catcha upp den tid vi varit ifrån varandra.. Jag finnas vid din sida, som hjälp och stöd när som helst du behöver, det vet du. Många varma kramar!
gråter Marthina, en sak ska du veta. Alla vi som tycker om dig, vi som tycker att du alltid är så "otroligt glad och go" vi tycker om dig för den du är, inte hur du ser ut, vad du gör eller säger, tycker om dig precis lika mycket dina ledsna och tunga dagar. Du behöver absolut inte hålla någon fasad. Känner igen så himla mycket av det du skriver, därför kanske som det berör lite extra.. det här med kontrollbehov, vågen, att tänka "på lång sikt" osv. Fan gumman jag älskar dig (varför ska saker behöva gå så långt innan man säger det till varandra?) irriterad på mig själv . Du är stark Marthina, och jag kan tänka mig att du morgonen efter att du publicerade det här inlägget ångrade dig till tusen. Gör inte det, låt folk få veta, förstå. Det kanske bli något lättare så?
vet du att du är fantastisk på att sätta ord på tankar och känslor? helt fantastisk.
En sista sak:
När du är ensam och ledsen och livet känns allt för hårt, vill jag hjälpa dig bära det som är jobbigt och svårt. När du tvivlar på allting du ser och känner dig ensam och svag vill jag få dig att fatta: det kommer en ljusare dag!
När alla andra försvunnit, våga då lita på mig, för jag lovar att inte svika, och alltid vara hos dig
<3<3<3 Kramar <3<3<3
HEJ Marthina. jag beundrar dig som vågar skriva om detta i din blogg. du är jävligt stark! hur har du det annars nu förtiden? jag har precis börjat att läsa din blogg och jag har fattat att du jobbar som guide på korsika. vad kul det låter!
KRAM
Malin Lindberg
Tack för era fina ord! Verkligen.
Malin: Ja, jag jobbar som guide på Korsika och det är HUR kul som helst! :) Vad gör du själv?
Kram på er!
jag jobbar för tillfället i Grekland, men blev precis kickad, så jag är just nu arbets-och bostadslös fram till den 2 sept då mitt plan går hem till sverige. jag jobbar som au pair, för en lite underlig familj. jag ska ringa till flygbolaget nu och försöka boka om flighten, (hoppas det går).
Jattestarkt Marthina! Jag laser din blogg slaviskt och haller tummarna for dig! Jag kanner ofta samma sak som du gor bade med fasad och mat och vet hur tungt och energikravande det ar.. Vad haller vi pa med..? Men hey, vi ar starka och kommer klara det!
