Lördag och vi fortsätter.
Lördag i dag vilket bara betyder en sak om man är guide. Transferdag. Dock har jag bara en transfer i dag. Listen to this, sovmorgon till halv nio, morgonpromenad och sen lite städ på det för att sedan ta en snabb vilopaus innan jag slängde på mig langley-kläderna och skuttade ner till de anländande gästerna. Detta händer en lördag. Weird, really weird! Lite nervös för min home-transfer är jag också då jag ska prata inför några speciella gäster. Nämligen familjen Langley, THE Langley. Får se det som ett bra tillfälle att få feedback på :)
Annars rullar det väl på. Är inne i min vanliga fas där jag bara är. En osäker balansgång där jag kan tippa när som helst. Efter tisdagens enorma fall skickade jag ett sms till mamma i onsdags om att jag kanske skulle komma hem tidigare.. Fick sedan tvinga mig själv att riva muren inför två underbara vänner (varav en åker hem i dag) och kände mig lite bättre till mods efteråt. Nu är jag inne på att stanna igen och försöker hitta motivationen till förändring. Det finns inga genvägar, bara att inse det och sen gå vidare från det. Dock.. I onsdags föll jag så förbannat hårt. Så hårt man bara kan. Det har hänt kanske fyra gånger här och det är fyra gånger för mycket. Det värsta av allt var känslan. Det kändes så bra. Att känna tomheten i magen är underbar, men det är precis vad den inte får vara! Inte.
Jag har de senaste två dagarna kört morgonpromenader och även lite, lite mage- och rygg träning. I kväll när jag kommer tillbaka från min transfer ska Åsa och jag köra intervall. Hur lite jag än kommer vilja. Det Är segt i början. Träning har näst intill legat på hyllan sen jag kom för 4½ månad sedan och det är ofta man inte äter som man borde. Men jag ska klara det. Jag ska. Sakta men säkert ska jag komma tillbaka till träningen. Det måste bara gå sakta men säkert, annars faller jag rätt snart igen. Jag har börjat känna mig själv och hur jag fungerar. Ibland känns det bra och ibland inte.
Vidare bad jag en person dra åt helvete i går. Har nog aldrig sagt dem orden till någon på det sättet förut. Fortfarande i dag känns det bra. Berättar man något som är väldigt personligt för någon och den personen sedan mer lr mindre kastar det i ansiktet dagen efter är den personen i mina ögon inte något jag vill ha att göra med. Jag är inte Guds bästa barn men jag skulle aldrig någonsin vara elak på det sättet som den personen var.
Jag kämpar på.
And hey, efter 4 månaders tjat har jag äntligen införskaffat i en klocka. Typ likadan som min Parisklocka som jag älskade! I think I'm in love :) Visar bild senare, nu måste jag springa.
Kram på er!
Annars rullar det väl på. Är inne i min vanliga fas där jag bara är. En osäker balansgång där jag kan tippa när som helst. Efter tisdagens enorma fall skickade jag ett sms till mamma i onsdags om att jag kanske skulle komma hem tidigare.. Fick sedan tvinga mig själv att riva muren inför två underbara vänner (varav en åker hem i dag) och kände mig lite bättre till mods efteråt. Nu är jag inne på att stanna igen och försöker hitta motivationen till förändring. Det finns inga genvägar, bara att inse det och sen gå vidare från det. Dock.. I onsdags föll jag så förbannat hårt. Så hårt man bara kan. Det har hänt kanske fyra gånger här och det är fyra gånger för mycket. Det värsta av allt var känslan. Det kändes så bra. Att känna tomheten i magen är underbar, men det är precis vad den inte får vara! Inte.
Jag har de senaste två dagarna kört morgonpromenader och även lite, lite mage- och rygg träning. I kväll när jag kommer tillbaka från min transfer ska Åsa och jag köra intervall. Hur lite jag än kommer vilja. Det Är segt i början. Träning har näst intill legat på hyllan sen jag kom för 4½ månad sedan och det är ofta man inte äter som man borde. Men jag ska klara det. Jag ska. Sakta men säkert ska jag komma tillbaka till träningen. Det måste bara gå sakta men säkert, annars faller jag rätt snart igen. Jag har börjat känna mig själv och hur jag fungerar. Ibland känns det bra och ibland inte.
Vidare bad jag en person dra åt helvete i går. Har nog aldrig sagt dem orden till någon på det sättet förut. Fortfarande i dag känns det bra. Berättar man något som är väldigt personligt för någon och den personen sedan mer lr mindre kastar det i ansiktet dagen efter är den personen i mina ögon inte något jag vill ha att göra med. Jag är inte Guds bästa barn men jag skulle aldrig någonsin vara elak på det sättet som den personen var.
Jag kämpar på.
And hey, efter 4 månaders tjat har jag äntligen införskaffat i en klocka. Typ likadan som min Parisklocka som jag älskade! I think I'm in love :) Visar bild senare, nu måste jag springa.
Kram på er!
Kommentarer
Trackback
