Onsdag 5 augusti.
Sitter i bridgerummet på hotellet och ska väl egentligen gå igenom alla utflykter. Uppdatera med information etc. inför nästa års guider. Detta, eftersom min heldagsvandring blev inställd. Anledningen? Stor risk för brand. Helt sjukt men så sant. Har brunnit otroligt mycket här, visst att många har varit anlagda men inte så nice att komma gåendes med ett gäng gäster och så en stor brand. Men arbetet går mycket långsamt framåt. Mina tankar är någon helt annanstans...
Har inte ens varit utanför hotellet i dag. Skulle ut på morgonpromenad men hjälpte till med lunchprepp, planerade tiden lite dåligt och sen kom världens trötthet över mig. Känner mig hängig på fysiskt och psykiskt. Några i personalen har varit/ är lite småsjuka och bor man i kollektiv smittas det lätt?! Håller tummarna för att det inte blir värre.. Rent psykiskt är det inte direkt tiptop. Muren jag så ofta bygger upp runt mig själv byggde jag upp väldigt fort i går och den känns väldigt hög. Flera av mina underbara vänner här har frågat hur det är med mig i dag men jag orkar inte berätta? vill inte berätta? I cannot even give them a smile.. Jag gör som så ofta, drar mig undan och gömmer mig. Ibland väldigt skönt men inte vad jag borde göra när jag egentligen bara skriker kom och håll om mig, kom och sitt bredvid och bara finns där! Förhoppningsvis har min mur börjat rasa lite till i kväll.. Åh vad jag skulle vilja att pappa skriker på mig så jag börjar gråta, jag anklagar honom för att vara arg och skrika på mig helt utan anledning varefter han skriker tillbaka att det är vad som krävs för att få mig att riva muren och börja prata med honom.. Jag ogillar det så mycket när han väl gör det men är samtidigt så tacksam att han gör det.. Men pappa är inte här just nu så jag måste skrika på mig själv...
Så fort jag känner att det är tillfälle ska jag prata med en viss person på hotellet. En person jag tror jag har sårat lite. Om inte, är jag på ganska god väg. Att få uppmärksamhet är något alla strävar efter. På något sätt. Jag fungerar som så att jag ibland näst intill kräver det för att kunna andas. Självklart grundas allt i att jag inte kan ge mig själv den uppmärksamheten själv.. Men ibland när jag får uppmärksamheten klarar jag inte av den. Inte när den känns 100% äkta från någon. Ett simpelt leende kan i stället kännas som tre knivstick i ryggen. Låter konstigt men är svårt att förklara. Som i detta fall har jag valt (omedvetet eller medvetet?) att vända taggarna utåt. Vill inte att denne ska komma för nära. Minerad mark. Saker jag säger kommer inte ut som jag tänker att dem ska göra. Det blir fel.
Jag just nu.
Leendet är borta för stunden men armbandet ni kan se.. Det är min bibel. I det armbandet finns så mycket bra saker som jag har fått lära mig här.. av min fina vän Mari.
Har inte ens varit utanför hotellet i dag. Skulle ut på morgonpromenad men hjälpte till med lunchprepp, planerade tiden lite dåligt och sen kom världens trötthet över mig. Känner mig hängig på fysiskt och psykiskt. Några i personalen har varit/ är lite småsjuka och bor man i kollektiv smittas det lätt?! Håller tummarna för att det inte blir värre.. Rent psykiskt är det inte direkt tiptop. Muren jag så ofta bygger upp runt mig själv byggde jag upp väldigt fort i går och den känns väldigt hög. Flera av mina underbara vänner här har frågat hur det är med mig i dag men jag orkar inte berätta? vill inte berätta? I cannot even give them a smile.. Jag gör som så ofta, drar mig undan och gömmer mig. Ibland väldigt skönt men inte vad jag borde göra när jag egentligen bara skriker kom och håll om mig, kom och sitt bredvid och bara finns där! Förhoppningsvis har min mur börjat rasa lite till i kväll.. Åh vad jag skulle vilja att pappa skriker på mig så jag börjar gråta, jag anklagar honom för att vara arg och skrika på mig helt utan anledning varefter han skriker tillbaka att det är vad som krävs för att få mig att riva muren och börja prata med honom.. Jag ogillar det så mycket när han väl gör det men är samtidigt så tacksam att han gör det.. Men pappa är inte här just nu så jag måste skrika på mig själv...
Så fort jag känner att det är tillfälle ska jag prata med en viss person på hotellet. En person jag tror jag har sårat lite. Om inte, är jag på ganska god väg. Att få uppmärksamhet är något alla strävar efter. På något sätt. Jag fungerar som så att jag ibland näst intill kräver det för att kunna andas. Självklart grundas allt i att jag inte kan ge mig själv den uppmärksamheten själv.. Men ibland när jag får uppmärksamheten klarar jag inte av den. Inte när den känns 100% äkta från någon. Ett simpelt leende kan i stället kännas som tre knivstick i ryggen. Låter konstigt men är svårt att förklara. Som i detta fall har jag valt (omedvetet eller medvetet?) att vända taggarna utåt. Vill inte att denne ska komma för nära. Minerad mark. Saker jag säger kommer inte ut som jag tänker att dem ska göra. Det blir fel.
Jag just nu.
Leendet är borta för stunden men armbandet ni kan se.. Det är min bibel. I det armbandet finns så mycket bra saker som jag har fått lära mig här.. av min fina vän Mari.
Kommentarer
Trackback
