märtan

Torsdagkväll. Trött. Varit det hela dagen. I flera dagar. Både fysiskt och psykiskt. Det närmar sig hemresa och jag tror jag låter sig själv känna efter lite mera hur man egentligen mår. Semester väntar bakom hörnet. Kan inte säga annat än att jag längtar så otroligt mycket tills jag får kliva på planet. För en gångs skull själv få visa upp passet, skriva bagagetagg, få boardingpass osv, i stället för att se när våra gäster gör det. På söndag har jag varit på Korsika i sex månader. Kan inte förstå att det är så lång tid. Men nu är jag också redo att lämna ön. För den här gången. Men som jag kommer sakna denna lilla plutt i medelhavet! Men det är inte dags för farväl, två veckor kvar med gäster och sen städvecka... Låter länge för mina små öron men sen... sen får jag vila!

Väl hemma. Där blir det som jag skrev semester men inte bara. Kommer också antagligen att möta en vägg. För nu jäklar är det becksvart i the world of Marthina. Ljuset jag en gång såg och nästan kunde ta på finns inte kvar. Nu är det natt. Och som den är svart. Iaf just nu... (det ska åter bli gryning och sen klar blå himmel!)

Jag har alltså helt tappat mig själv. Vet inte hur mycket jag ska skriva här. Jag kanske är för öppen om jag skriver exakt hur det är?! I vilket fall som helst så har ängeln som satt på min ena axel ramlat ner och djävulen har tagit över. Totalt. Tillbaks på ruta ett. Eller noll?

"Allt handlar om inställning, Marthina" eller "Du vet precis hur du ska göra, du vet allt" är två fraser jag är less på att höra. Ja, det handlar om inställning och ja, jag vet allt. Till punkt och pricka, men ibland orkar man inte sätta ned foten och ryta i åt sig själv. Att hela tiden småkämpa är uttröttande och när man då ibland "faller lite" som jag vill kalla det tappar man ibland hela fotfästet i stället för att borsta bort smutset lite snabbt och gå vidare. Jag har inte alltid den kämpaglöd som jag skulle vilja ha.

Att gå bakåt i stället för framåt trodde jag inte skulle hända igen men det har det gjort. Vaknade i morse och bestämde mig för att faktiskt ringa en person som jag borde ha pratat med för länge sen. En person som nog förstår mig bäst av alla. Också därför jag skjutit det framför mig så många år. "Jag har läst din blogg och har väntat på ditt samtal..." - pratade nästan ingenting men ska försöka göra det när jag kommer hem. Lättare in real life.

Vidare ska jag i morgon ringa ytterligare ett viktigt samtal. I cannot do this on my own, I need someone to help me!

Min status i livet just nu är: Jag mår skit!

Så är det. Att jobba som jag gör är det sista jag vill men samtidigt älskar jag det här yrket så försöker hitta en balans där emellan som funkar den allra sista tiden. Det går men jag hatar att jag inte längre kan njuta av dagarna och vad gästerna har att ge mig.

Känns som om jag bara har flummat mig i genom texten, skrivit om allt lite hipp som happ. Men men..

Puss kram.