Ångesten
Den syns ofta inte utanpå. Den kan ligga och gro eller komma från ingenstans och fullkomligt kasta omkull dig. Därefter är det dags för brottningsmatch. Brottningsmatchen mot ångesten.
Redan i går kände jag att allt inte stod rätt till. Jag satt på självhjälpskursen och kände fel tankar poppa upp i huvudet. När jag gick därifrån verkligen slogs ängeln och djävulen på mina axlar och jag gjorde allt för att lyssna på ängeln. Hörde av mig till kompisar - några som jag kände för att umgås med just där och då. Tyvärr hann ingen svara innan jag gav upp. Att höra av mig till kompisar är något jag aldrig riktigt trott på eller försökt med men denna gången kändes det så rätt, det som skulle hjälpa mig ur den lilla kris som uppstod där och då. Märkligt nog hörde jag bara av mig till killkompisar. Tror det grundar sig i att man ofta och lättare börjar prata "djupt" med tjejkompisar än killkompisar och det var inte vad jag ville.
Kom hem och kände att allt tornade upp sig inom mig. Vaknade sedan imorse med å n g e s t. Jag dög inte till någonting. Sådana känslor överföll mig. Varför skulle jag? Nej, men det går ju inte?! Klart dem inte vill umgås med dig! och så vidare.. Märktes så väl på sms jag och en kompis skrev till varandra.
Tog mig till gymmet och var taggad för det. Körde lite där och när jag åkte hem såg jag bara mitt slutmål av all träning. Inte vägen dit. Bara slutmålet och vad jag skulle göra då för då skulle det vara si och så. Så fel! Ångesten blev värre...
Väl hemma ville jag bara lägga mig i soffan och försvinna lite. Bara för att rida ut den allra värsta stormen av ångesten. Den har inte ridits ut än...
Dock... I dag har jag, trots all ångest, ätit på mina tider utan något fusk någonstans och det har inte ens varit jobbigt. Det är jag väldigt stolt över mig själv för. Väldigt!
Att jag tog mig till gymmet själv och körde ger mig ändå ett litet leende på läpparna.
Att jag och mamma pratade lite allmänt om hur jag mår nu osv. och jag berättade att jag har haft ångest hela dagen. Inte för att jag inte skulle göra det men i och med att jag har varit borta så länge har allt prat skett via mejl eller telefon. Då och då...
Något som gör mig lite skraj är att fler runt omkring mig än jag trodde faktiskt har läst om hur jag mår och frågat t.ex mamma om det. Jag vill skriva om det, det är inte problemet. Det som skrämmer mig är att jag möter dessa personer och dem vet så mycket mer än jag tror den vet. Men det är mitt val och jag tänker fortsätta, det får bli en del av det hela.
...
Redan i går kände jag att allt inte stod rätt till. Jag satt på självhjälpskursen och kände fel tankar poppa upp i huvudet. När jag gick därifrån verkligen slogs ängeln och djävulen på mina axlar och jag gjorde allt för att lyssna på ängeln. Hörde av mig till kompisar - några som jag kände för att umgås med just där och då. Tyvärr hann ingen svara innan jag gav upp. Att höra av mig till kompisar är något jag aldrig riktigt trott på eller försökt med men denna gången kändes det så rätt, det som skulle hjälpa mig ur den lilla kris som uppstod där och då. Märkligt nog hörde jag bara av mig till killkompisar. Tror det grundar sig i att man ofta och lättare börjar prata "djupt" med tjejkompisar än killkompisar och det var inte vad jag ville.
Kom hem och kände att allt tornade upp sig inom mig. Vaknade sedan imorse med å n g e s t. Jag dög inte till någonting. Sådana känslor överföll mig. Varför skulle jag? Nej, men det går ju inte?! Klart dem inte vill umgås med dig! och så vidare.. Märktes så väl på sms jag och en kompis skrev till varandra.
Tog mig till gymmet och var taggad för det. Körde lite där och när jag åkte hem såg jag bara mitt slutmål av all träning. Inte vägen dit. Bara slutmålet och vad jag skulle göra då för då skulle det vara si och så. Så fel! Ångesten blev värre...
Väl hemma ville jag bara lägga mig i soffan och försvinna lite. Bara för att rida ut den allra värsta stormen av ångesten. Den har inte ridits ut än...
Dock... I dag har jag, trots all ångest, ätit på mina tider utan något fusk någonstans och det har inte ens varit jobbigt. Det är jag väldigt stolt över mig själv för. Väldigt!
Att jag tog mig till gymmet själv och körde ger mig ändå ett litet leende på läpparna.
Att jag och mamma pratade lite allmänt om hur jag mår nu osv. och jag berättade att jag har haft ångest hela dagen. Inte för att jag inte skulle göra det men i och med att jag har varit borta så länge har allt prat skett via mejl eller telefon. Då och då...
Något som gör mig lite skraj är att fler runt omkring mig än jag trodde faktiskt har läst om hur jag mår och frågat t.ex mamma om det. Jag vill skriva om det, det är inte problemet. Det som skrämmer mig är att jag möter dessa personer och dem vet så mycket mer än jag tror den vet. Men det är mitt val och jag tänker fortsätta, det får bli en del av det hela.
...
Kommentarer
Trackback
